Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Stagnelius och Chateaubriand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Fredrik Böök
impulsgifvande inverkan på Stagnelii lyrik. Det är icke fråga om
en förebildlig betydelse ur rent artistisk synpunkt — steget från
Chateaubriands exakta franska prosa till Stagnelii melodiska sven-
ska vers är för långt för en verklig kommunikation — utan det är
fråga om den nya andan och det nya stoffet.
Den tidigaste dikt, där ett inflytande från Chateaubriand röjer
sig, är den förut omtalade Verldsförakt (1814). Jag har redan förut
visat1 att den i Wladimir den store förekommande scenen af Wladi-
mirs förtviflan i festsalen återgår på Chateaubriands skildring af
kejsar Galerius’ hemsökelse i Les Martyrs; det betonades likaledes,
att den förrådde personlig upplefvelse. Detta bekräftas, när man
i Verldsförald i rent lyrisk form finner en otvetydigt besläktad
skildring, äfven den påverkad af samma ställe i Les Martyrs. Skal-
den frågar mänskan, om hon tror sig skola "med lekarne, blom-
strande helsan och friden, — evigt få jula i lyckans förtrollade
borg?" och utbrister därpå:
Festliga harpor ej längre i salarne skalla
nöjena stiga ur dansen med fladdrande hår:
brännande tårar i tömda pokalerna falla,
plågornas vålnad bland tynande lamporna står.
I en stor del af Stagnelii lyrik återfinner man den i Les Mar-
tyrs ständigt betonade motsättningen mellan de falska gudarna,
antikens sköna fabelväsen, och den kristna Guden, korset. Täflings-
sången mellan Cymodocée och Eudore är ett uttryck för denna
strid. Venus som vällustens af svanor dragna dämon förekommer
flera gånger i Les Martyrs, och vid hvarje gifvet tillfälle inskärper
Eudore för Démodocus och Cymodocée att de gudar, som de till-
bedja och nämna med vördnad, äro väsenslösa idoler. För Stagnelius,
hvars tidigare diktning i så utpräglad grad varit en estetisk heden-
dom, har denna motsättning varit mera betydelsefull än hvad den
eljest är för en modern mänska. Däraf har kommit sig, att religio-
nen och särskildt korset hos honom så ofta kontrasteras med anti-
kens gudaväsen, alldeles som hos Chateaubriand, för hvilken korset
1 Se sid. 40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
