Print (PDF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Stagnelius och Chateaubriand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius och Chateaubriand 57
vande realiteternas värld. Han uppfattar och tolkar den i ett stå-
ende symbolspråk, hvars element han hämtar ur traditionen, ur
bibeln, ur den antika och moderna poesien. Verkligheten upplefver
han endast i den förtätade gestalten af dessa formler, som det för
öfrigt skulle vara af det största psykologiska intresse att samman-
ställa och studera.
Någon verklig befruktning från Chateaubriands natursinne kan
det därför icke bli tal om hos Stagnelius. Huru mycket man än
på senare tid — genom Bédiers bekanta afslöjanden — • kan ha
skäl att betvifla den fotografiska troheten och den upplefda sannin-
gen i Chateaubriands amerikanska landskap, man kan dock icke
frånkänna honom ett lefvande förhållande till naturen, ett förhållande
för hvilket Stagnelius knappast synes ha haft några organ. Men
detta utesluter icke, att Stagnelius från Chateaubriand kan ha öf-
vertagit några af de element, hvaraf han skapar sin naturuppfatt-
ning.
Bland favoritfigurerna i Stagnelii poesi äro flyttfåglarna, som
han särskildt besjungit i en af sina mest kända dikter. Motivet är
naturligtvis mycket vanligt; Tegnér hade 1812 diktat Flyttfoglarna.
Chateaubriand sysslar i Génie du Christianisme högst ingående med
fåglarnas flyttningar i hvilka han liksom senare Strindberg ser Guds
omedelbara ingripande (första delen, femte boken, kap. 7), och äf-
ven i Les Martyrs (slutet af tjuguandra boken) finner man en poe-
tisk passus om flyttfåglarna, som bereda sig att söka en ny vår
och en ny fosterjord. Redan här skimrar genom den äktromantiska
parallellen med själarnas förflyttning till evighetens strand, hvaraf
man icke finner ett spår t. ex. hos Tegnér. Och i Bene utföres
denna tanke vidare. Stället lyder: "Le clocher solitaire s’élevant
au loin dans la vallée a souvent attiré mes regards; souvent j’ai
suivi des yeux les oiseaux de passage qui voloient audessus de ma.
tete. Je me figurois les bords ignorés, les climats lointains oü ils
se rendent; j’aurois voulu être sur leurs ailes. Un secret instinct
me tourmentoit, je sentois que je n’etois moi même qu’un voyageur;
mais une voix du ciel sembloit me dire: "Homme, la saison de ta
migration n’est pas encore venue; attends que le vent de la mört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
