Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 Martin Lamm
med en viss stolthet han berättar, att ett af hans dramer gjort
fiasko, därför att ej publiken kunnat tåla att se hjälten komma in
med armen i band. Han experimenterar med vålnader och han
släpper in folkmassan på scenen. Han bryter resolut mot rummets
enhet och låter ofta scenen växla från akt till akt.
Man kan tydligen se att alla dessa reformer sikta mot samma
mål, att göra dramat till ett skådespel för ögat, ej blott för örat,
att fästa en större vikt vid dräkter, dekorationer, accessoarer, än
föregångarne gjort, att åstadkomma grellare sceniska effekter, ett
starkare dramatiskt patos. Men någon definitiv förnyelse har knappast
den fransk-klassiska tragedien ännu undergått. Personerna i Vol-
taires tragedier skilja sig visserligen från Racines däri, att de äro
fullblodiga sjuttonhundratalsmänniskor, fyllda af sin tids moraliska,
religiösa och sociala idéer, färdiga att i hvarje replik predika om
tolerans och humanitet. Men i grunden äro de konstruerade med
samma teknik, ställda i samma situationer, fyllda af samma känslo-
innehåll, och uttryckande sig med samma retorik. Äfven då han
lånar stora delar af handlingen direkt från Shakespere, såsom i
Zaire eller i La mört de César, omdanar han den fullkomligt till
äkta fransk-klassiska konflikter mellan plikt och känsla. En fader,
som för statens väl nödgas offra sina barn, en son, som för sin
älskarinna glömmer fader och fosterland, en kvinna ställd i valet
mellan sin kärlek och sin religion, eller mellan sin ära och sin
moderskänsla, se där några af de häfdvunna motiv, som gång på
gång förekomma i Voltaires tragedier. Nästan alla komplikationerna
finnas redan hos Corneille och lösas i stort sedt hos honom på
samma sätt. Det är detta, som gör att Voltaires tragedier trots
sitt ultramoderna idéinnehåll verka så gammalmodiga på läsaren,
och att de så snart föllo ur smaken. Redan för den följande gene-
rationen stod Voltaire som fullblodsrepresentanten för den hatade
fransk-klassiska tragedien; och då han under sina senare år upp-
trädde mot den sig alltmer kringgripande Shaksperomanien, blef
han af det yngre släktet räknad som en direkt motståndare till alla
dramatiska reformer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
