Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 Martin Lamm
utresa, kan jag ej prestera. Men både form och innehåll röja ny-
börjaren, och de talrika reminiscenserna ur fablerna synas göra
troligt, att stycket skrifvits ej särdeles långt efter dem,1 om det ej
rent af är tidigare. Milot och Eloisa är en opera-comique i den
sentimentait-borgerliga genre, som just då var på modet i Frankrike
och redan börjat införas i Sverige. Innehållet är rätt naivt hop-
kommet. Eloisa, en ung köpmansdotter från Batavia, har blifvit
bortröfvad under en resa och såld som slafvinna i Siam. Hon räd-
das emellertid till sina föräldrar af en öfverste. Hos dem återfin-
ner hon en ung slaf, som hon tjänat tillsammans med i fångenska-
pen och som sedan blifvit såld vidare till hennes fader. De båda
unga ha älskat hvarandra och Eloisa vill ej släppa sin kärlek.
Hon förmår sin fader att frigifva slafven och gifta honom med
henne. Det upptäckes därvid, att äfven han är af ädel börd,
en bortröfvad son till hennes ädla befriare, öfversten. På de båda
ungas bön frigifver fadern alla sina slafvar, och pjäsen afslu-
tas med deras tacksägelsesånger. Det är, som vi se, tidens huma-
nitära idéer och jämlikhetssträfvanden, som predikas i denna lilla
pjäs. Något originellt drag kan ej upptäckas. Ståndsskillnadsmoti-
vet behandlas ungefär på samma sätt som i Diderots dramer: den
förmente lågbördige upptäckes i slutet vara af ädel härkomst.
Också motivet med slafvarnes frigifning igenkänna vi från samtida
dramer. Det utgör t. ex. hufvudhandlingen i Chamforts lilla enak-
tare Le marchand de Smyrne, som år 1774 för första gången upp-
förts i svensk öfversättning och sedermera ofta gått öfver scenen.
Något försök till karaktärsteckning eller dramatisk spänning före-
ter Lidners stycke ej. Det har en rent idyllisk färg och liknar
närmast tidens pastoraldramer. Dess hufvudförtjänst är den behag-
ligt flytande och musikaliska om också rätt ofulländade versen.
Till den tidigare delen af Lidners utrikesvistelse skulle jag
vilja förlägga det dramatiska utkastet "Adelaid, Skådespel i Tre
Öppningar."2 Det inledes af en vers till konungen, däri författaren
1 Man jämföre t. ex. den gamle slafvens sång i sista scenen (»Svaga vett,
håll upp att klandra») med sens-moralen i fabeln Ödet (»Svaga vett, lät bli at
klandra»). Minst ett tiotal verser äro lika.
2 Tryckt i Lidners sednare samlade skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
