Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidnerstudier 87
I slutet af utkastet har Lidner något vårdslöst antydt en
annan lösning, som skulle förvandla treaktsdramen till en reguliär
femaktstragedi: "Som Tragedi blir det 5 Akter, och naturligare: —
Valvais har under vägen tagit gift: då han skulle förenas med
Adelaid, upptäcker han det. — Hon sticker sig." Det är här
tydligen dödsscenen i Romeo och Julia, som inspirerat Lidner.
Erik XIV skola vi finna den tydligare utförd.
Att för öfrigt i den flyktiga skissen söka spår af Lidners dra-
matiska beläsenhet är ytterst vanskligt. Jag kan dock ej underlåta
att påpeka en detalj, som i något förändrad form återkommer i
Erik XIV. Adelaid berättar sin förtrogna, att hon i sömnen sett
"hiskeliga bilder": "hon drömde hur Valvais gaf henne blomman
glöm mig ej, som vissnade i hennes hand. — Den drömmen betyder
tårar, säger hon. —" I Lessings Emilia Galotti (Akt 2, se. 7)
berättar hjältinnan för sin mor och sin trolofvade Appiani, att hon
tre gånger drömt om ett ädelstenssmycke, som han skänkt henne:
"Als ob ich es trüge, und als ob plötzlich sich jeder Stein dessel-
ben in eine Perle verwandle. — Perlen aber, meine Mutter, Perlen
bedeuten Thränen."
Jag har uppehållit mig en smula utförligt vid "Adelaid", då
den trots sin skissartade form ger en ganska god idé om Lidners
dramatiska smak och intentioner. Vi se, att han redan här varit
beredd att kasta de fransk-klassiska reglerna åt sidan. Scenen
varierar mellan hvarje akt och i den andra t. o. m. under själfva
akten. Handlingen försiggår inne på själfva scenen; tragediut-
kastet bjuder på en förgiftningsdöd och ett själfmord inför åskådar-
nes ögon. Också de handlande personerna ha, såvidt man kan
skönja deras drag, mycket gemensamt med Lidners senare teater-
figurer. De äro alla känsliga och impulsiva naturer, färdiga att
fela och ångra, att vredgas och förlåta. Betecknande är ju den af
mig omtalade förändringen i Valvais karaktär från förebildens
omutliga ståndaktighet. Också hos konungen kommer omslaget
snabbare och mera af inre instinkt än i Dalbergs pjäs.
Att Lidner aldrig utförde detta utkast berodde väl på att han
snart själf insåg sitt stora beroende af förebilden, och ej med an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
