Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidnerstudier 109
trade på scenen befinner sig Medea i det sjukliga upphetsningstill-
stånd, som måste framkalla barnamordet. Men trots den knappa
tidsrymden hinner Gotters hjältinna uppenbara för åskådaren en
våldsam inre kontrast. Hennes moderskänsla är lika exalterad
som hennes svartsjuka. Just då hon berusat sig med tanken på
hur Jason skall lida af att se sina barn blöda, komma sönerna in.
Hon slår fullkomligt om; hon omfamnar barnen: "O der Wonne!
ich habe nun nichts gelitten. Ieh bin ganz glüeklich." Hon för
en fruktansvärd kamp med sig själf; tillsist tycker hon sig i den
yngstes drag igenkänna Jason. Hon lyfter dolken, men låter den
på nytt falla ur handen och omfamnar barnet. Men genljudet från
bröllopshögtidligheterna, som gång på gång afbrutit hennes mono-
loger, når henne på nytt. Svartsjukan ger henne nya krafter,
teatern förmörkas, hon åkallar afgrundens makter och rusar ut från
scenen; och då vi återse henne, är brottet fulländadt och hon står
förkrossad öfver sin gärning. Men ögonblicket därpå är hon på
nytt furien, som kallblodigt triumferande förkunnar sönernas död
för Jason, hvilken kommer inrusande " in orestischer Raserey", och till-
sist med ett hånskri far bort i sin drakvagn. Vi se, att det hos Gotter
liksom hos Longepierre gäller att skildra konflikten mellan kär-
leken, förvandlad till svartsjuka, och moderskänslan i hjältinnans själ.
Men under det att Longepierre genom en fin nyansering söker att
göra Medeas brott psykologiskt troligt, gå däremot Gotters sträf-
vanden ut på att låta kontrasten framträda så skarpt som möjligt.
Vi se, att hans Medea ej är så olik den Baculard d’Arnaud
drömt om att skapa, som under kyssar och tårekonvulsioner stöter
dolken i sina barns bröst. Det är samma begär efter starka effek-
ter, efter våldsamt patos, som vi konstaterat hos alla seklets mo-
dernare dramaturger. Den psykologiska rimligheten kommer först
i andra rummet. Fransk-klassicismen hade sökt återföra allt till
mänskliga proportioner. Den hade velat visa, hur en människa med
samma förutsättningar som vi andra kunnat begå ett brott eller
våga ett hjältedåd. Nu vill man tvärtom skildra undantagsmänni-
skorna, göra brotten gåtfulla, hjältedåden sagolika. Det är ej per-
sonerna själfva som handla; de drifvas framåt af mystiska makter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
