Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 Martin Lamm
Den eld, som sig förtär, at Dig sin värma gifva — — —
Ali Jason! jag vil ait — — — blott ej förskuten blifva.
Det är, som man ser, alldeles samma tankegång och delvis
samma uttryckssätt. Man torde ej tveka att ge Creutz’ passage
företrädet i logik och klarhet, i jämn klassisk fulländning. Men är
den ej en smula sinnrik och reflekterad? Man har ej intrycket af att
höra en person tala. I den lidnerska passagen kan man utan svå-
righet påpeka öfverdrifna, ja absurda uttryck, inkonsekventa bilder;
men hur klart tolkar den ej just därigenom hjältinnans begär att
förödmjuka sig inför den älskade? Hur direkt, hur intensiv verkar
den ej? Den är ett mästerverk af omedelbar dramatisk diktion.
Jag tror mig i det föregående ha visat, att jag ej delar den
allmänna uppfattningen, att Lidner var för uteslutande lyriker för
att kunna skapa något dramatiskt konstverk. Det förefaller mig
tvärtom som om hans bästa lyrik, äfven där den ej alls har dramatisk
form, är starkt dramatisk till sin läggning. Den får först sin rätta
färg. om den tänkes reciterad från en scen.. Och detta beror ej
blott på Lidners smak för pompös, teatralisk retorik. Det är sant,
att han saknar ett par af dramaturgens förnämsta egenskaper, för-
mågan af klar, logisk disposition, och äfven — som Warburg på-
pekat — objektivitet i karaktärsteckningen. Hankanej intaga ställ-
ningen som en lugn och opartisk åskådare af sina hjältar och hjäl-
tinnor. Han lefver själf i dem, och det är ofta återklangen af hans
egen stämma, som vi förnimma i deras repliker. Det är ett fel,
men ett fel så vanligt i modern och särskildt i svensk dramatik, att
man knappt kan lägga Lidner det till last. Och klarheten och
logiken, ersättas de ej i någon mån af det starkt dramatiska lif,
som finnes i Lidners dramer? Man kan kritisera handlingen, men
man kan ej följa den utan spänning. Man kan småle åt de effusiva
utbrotten, men man kan ej undgå att värmas af dem. "Til Schol-
Mästare blifve den för evigt dömd, som väger ord, då han har til-
fälle at gråta", skref Lidner själf i förordet till Medea. Det ären
antiklassisk paroll, som redan varslar om nyromantikens godtyckligt
regellösa och obehärskadt subjektiva dramatik.
Jag öfvergår nu till Grefvinnan Spastaras död. Warburg an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
