Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Lindroth, Ett par bidrag till 1600-talets svenska lärdomshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Hjalmar Lindroth
visat i Samlaren IX, 5 ff.) och Bures Runaräfst (hskr. F. a. 14 i K.
B.), dels af en med samma hand skrifven öfversättning och
"förtolkning" af inledningen till den andra grammatiska afhandlingen
i Snorres Edda.
Den senare af dessa båda handskrifter har begagnats af Schück,
då han (anf. st.) behandlat O. Petri nyssnämnda lilla skrift och dess
öden. Schück menar (s. 9 n. 2), att upphofsmannen till den
ifrågavarande kompilationen "ej gärna [kan] hafva varit någon annan"
än Johan Axehiälm, Bures måg, en uppfattning som kommit igen
i mera kategorisk form i 111. sv. litt.-hist. 1:258. Hufvudskälet är,
att Axehiälm enligt Stiernman Bibl. Sviog. s. 674 efterlämnat dels
en- ’Tractatus de genuina scriptura Svio-Gothica’, dels ett runverk
innehållande afritningar af 250 stenar. Den förra skulle just vara
denna kompilation, det senare det arbete som omnämnes i
kompilatorns företal, som vi strax få tala om. Då nu Schück själf
sett, att vi i Skokl. 49 otvifvelaktigt äga kvar kompilatorns
egenhändiga koncept,1 synes det ju ha bort vara den första och angelägnaste
uppgiften att jämföra dettas handstil med Axehiälms. Nu har
visserligen denna tills helt nyligen måst gälla såsom en tämlig raritet,
men så alldeles omöjlig att komma öfver bör den dock icke ha varit
(jfr min uppsats i Samlaren 1907, där jag anfört, hvad jag då
kände af Axehiälms hand).2 En jämförelse visar, att Axehiälms
stil icke alls har någon likhet med den i Skokl. 49.
Därigenom måste hans namn lösgöras från allt samband med
kompilationen. Men handstilen i dennas original är ingalunda omöjlig
att identifiera. Det är, såsom jag redan i min nyssnämnda uppsats
(s. 217) utan närmare motivering påstått, Olof Verelius, som är
upphofsmannen. Att nu direkt bevisa, att det är hans hand, låter
sig naturligtvis icke göra på annat sätt än att jag anmodar hvarje
tviflare att själf genom en jämförelse öfvertyga sig om, med hvilken
grad af visshet — full visshet är för den försiktige en vansklig
1 Detta antog redan Schröder, såsom Schück också nämner.
2 Sedan dess har jag funnit honom synnerligen rikligt representerad —
med volymer och smärre anteckningar — i Stiernhielms samlingar i K. B.,
i synnerhet i F. d. 2. Kanske blir jag i tillfälle att återkomma till honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
