- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioförsta årgången. 1910 /
50

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Kyrkostötoschopia Saebyensis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50 Johan Mortensen

Här öfverväldigas författaren så af sina minnen, att han icke
blott berättar för oss den lille grisens korta lefnadssaga utan äfven
hans syskons mera borgerligt fridfulla ungdom. Sedan han derefter
gjort en hastig digression om julbak — en epiker har rättighet att
infoga episoder i sin berättelse — återtager han tråden på följande sätt:

Den lilla grisen togs ur ugnen ut med räkan.

I stället för en duk på bordet låg ett lakan.

Som mästadels war rent, allenast några dar,

Wår Gumma det för sig på sängen brukat har.

Det räknas ej så nog om det var något smutsat;

För öfrigt allting war ordenteligen putsat.

Nu bars ock maten fram, ty alt war wäl tillreds:

Man såg hur hwar för sig med detta var tillfreds.

Först sattes bränwin fram at reta upp ap’titen,

Sen kom bemälte gris fast han war något liten;

Samt ärter, lutfisk, fläsk och korf och saltat kött,

Förutan smör och ost och peppar som war stött.

Julafton ser man ej, at mat, som eljest, delas:

Men hwar tar för sig själf så snart som något felas.

På fläsket lades först med hela lagret an,

At flottet öfver allt om mun och fingrar rann.

Och sen man härutaf förtärt ett wackert stycke,

Så sattes ärter fram men deraf åts ej mycket,

Ett kannfat aldrahögst förtärdes nu per man,

Ty bättre ärteslag man ej i Sochnen fann.

Det war ock ändtlig sant at de ej koktes mjuka;

Dock wiste Hustrun dem på många sätt at bruka:

Ibland hon derutaf lät mala präktigt mjöl

Och kommo det bland malt så gaf det präktigt öl.

Ej eljest såsom nu så feta ärter wankar,

Ty uti hwardagslag, togs endast twenne dankar:

Julafton nödigt war at bruka mera krus,

Ty lades då deri twå sköna Juleljus.

Man kan då sluta lätt at desse woro feta,

De kunde hos en död, snart sagt aptiten reta.

Sjelf Bonden åt så starkt at han när blifvit sjuk,

Hans mage wille knapt på några da’r bli mjuk.

Om lian ej då och då emellan, bränwin supit,

Så had’ han känna fådt hur hwarje ärta krupit:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:04:19 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1910/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free