Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Kellgrens »Våra Villor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Våra Villor» 83
i sin födelsetrakt i Lothringen, på samma gång var ett af Paris’
litterära salongslejon, intim med encyklopedisterna och på erotikens område
framgångsrik rival först till Voltaire och sedan till Rousseau, utan att
upphöra att stå i vänskapliga relationer till de båda storheterna. Han
var en trogen anhängare af den Condillacska sensualismen och hade
redan nu planen färdig till den stora exposé i materialistisk anda
öfver människan och samhället, "Catéchisme universel", med
hvilken han först vid sekelskiftet lyckliggjorde världen. Men han hade
också under umgänget med Rousseau fått en del af dennes hat till
den lyckoförstörande vetenskapen och längtan tillbaka till ungdomens
oskuld och naiva glädje. Det händer honom ofta — liksom i denna
dikt — att klaga öfver den obarmhärtigt skarpa dager, som
upplysningen kastat öfver vår usla tillvaro, men detta hindrar honom
ej från att vara öfvertygad om att det nya ljuset, för skarpt för
hans egna ögon, dock skulle skänka människosläktet lycka.
Saint-Lamberts Epltre är skrifven af en man i femtioårsåldern,
och Kellgren kunde naturligtvis ej intaga samma position i sin dikt.
Visserligen förekommer en passage i Saknaden, där den unge skalden,
som ej hade myndighetsdagen sä särdeles långt bakom sig, klagar
öfver att han sett "båd’ wår och sommar sluta" utan att hans
barndomsförhoppningar gått i uppfyllelse, och att han nu fåfängt af
"lifwets höst" väntar den frukt, som sommaren ej kunnat ge. Men det
är blott direkta reminiscenser från förebilden, som smugit sig in. I
det hela har Kellgren här framställt sig såsom den nyss mogne
mannen, som med saknad ser sin lyckliga uppväxttid afslutad:
Ack sälla tid! Ack sälla barndoms tid!
Du flyr din kos, du kommer ej tilbaka.
Knappt förgången, synes honom ynglingaåldern som ett förloradt
paradis efter hvilket han förgäfves sträcker händerna:
Men fast jag endast saknan finner
Utaf min fordna sällhet q war,
Jag dock med nöje mig påminner,
De timmar då jag lycklig war.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
