Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Kellgrens »Våra Villor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 Martin Lamm
Så älskarn från den ljufwa irring fri
Som sömnen lät dess qwäfda sinnen smaka,
Med flit sig säncker dit tillbaka,
At än i drömmar lycklig bli.
Det är, som vi se, blott en efterbildning af Saint-Lamberts
verser. Och i sin skildring af hur han mött den ena besvikelsen
efter den andra följer också Kellgren sin förebild i spåren på ett
så pass troget sätt, att man med skäl kan fråga sig om hans
motgångar äro upplefda. Liksom sin föregångare har han sett sin
mänskokärlek afsvalnad af falska vänner, sin tro på rättvisan rubbad
af lastens seger och dygdens förtryck. Liksom han har han sökt
sin tröst i en älskad famn och också där blifvit sviken. Men den
bittra uppfattningen om kärlekens själiförtärande natur, om
sinnesnjutningens öfvergång till äckel och leda i samma stund den älskande
nått sitt mål, denna erotiska pessimism, åt hvilken Saint-Lambert
gett ett så starkt uttryck och som Kellgren skulle än hänsynslösare
predika i Våra Villor, tyckes ännu legat utom hans erfarenheter.
Han "willas i Armidska parker" med sin Lisette, och då han tager
"Sannings-Spegeln" inskränker han sig till att konstatera kärlekens
kortvarighet och ombytlighet. — Också slutet är något mer
optimistiskt hos Kellgren än hos förebilden. Liksom denne har han
efter alla desillusioner sökt tröst hos sin ende trogne vän, till
hvilken dikten är adresserad, och liksom Saint-Lambert försäkrar han
denne, att, om han ej funnes, skulle han fly bort i ödemarken och
gömma sig för människornas åsyn. Men Saint-Lambert hoppas i
vännens närhet blott ett ögonblick kunna glömma alla andra
medmänniskors låghet. Kellgren låter däremot af vännen ej blott
öfvertyga sig, att "dygd och trohet lefwa än", han får hopp om att
"sällhet" ännu är hans lott.
Jag har anfört dessa små afvikelser från förebilden, som
Kellgren annars så troget följer, för att visa, hur föga djup och
personligt känd ännu så länge hans pessimism är. Det är tidens
älsklingspose han en smula lillgammalt söker intaga. Man känner
igen samma blaserade, lifströtta ton i en mängd passager i de
tidigare brefven till Clewberg — tvifvelsutan också Saknadens adressat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
