Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Warburg, Första Markallsnatten och dess förhållande till Hammarskölds urskrift. (Jämte ett tillägg om Andra Natten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Karl Warburg
I et källare rum med sträckta värjor hvaranan
Storma emot, än terz och än qvart kring öronen ljunga
Och Heroism och Ridderlig kraft i ögonen brinna;
Så de anföllo hvarån. Den raske Polhistrio fäcktar
Med ordståt och med Snillefart och Jcänsloförhäfning
Medan Bürger besköljer vår man med sjudande löje.
Länge kämpade de. Af väldiga stötarne döna
Pindens grottor och Helikons höjd och Castalias vågor
Slutligen fattar med hast den Snillekraftige Bürger
Et Diplom (af de småtinget som de Classiske åldrars
Kraftige män med föragt och med hån ansett om de kändt dem,
Men som nu i uplysningens tid är dygdernas sparre),
Yid hvars ända man hängt, i stället för Kungliga klämman,
En ofantelig bit af en mogen, kostelig prustrot
Då Polyhistrio gapade up at dra efter andan,
Kastade Bürger sit mordgevär i hans blomstrande anlet,
Och prustroten trängde sig in i den öpnade munnen
Och i strupen blef fäst. En jordenskakande nysning
Föll den olycklige an. Förgäfves al ifver och möda
At för nysningen sätta en gräns. Den honom på marken
Kastade kull och likasom svett ur hans darrande lemmar
Yerser dref af Racine och Corneille och Piron och Voltaire
Och af än fler som i fördöma dar han nytjat som egna;
Slutligen den med et brak det pudrade hufvudet spräckte,
Och ur remningen nu Polyhistrios snille, förvandlat
Til en loppa, så liten och fin lik den som Grefvinnan
Yäcker ur sömnen och störer ibland i njutningens timma,
Kröp med en suck åt Castaliens brädd och hoppar förtrytsamt,
Men då svallar ur källan en våg och dränker det arma
Lilla kräket. Och så hans genie bortdödde för evigt.
Då nu Markall förnam och den öfriga Rimareskaran
At deras höfvidsman var fallen och dödad i striden:
Då betogos af bäfvan och ångst deras manliga hjertan
At de kastade vapnen bort och sökte at undfly,
Men sit bevingade cavallerie utsände Apollo
Hvilket hämtade in de flyende, gjorde dem fångna
Och dem alla i band upförde på grönskande Pinden.
I Dunciaden är striden sålunda endast lätt skizzerad. Blott
en tvekamp skildras utförligare: den mellan Leopold—Polyhistrio
och Bürger. Valet af denne såsom motståndare till den akademiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
