Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Warburg, Första Markallsnatten och dess förhållande till Hammarskölds urskrift. (Jämte ett tillägg om Andra Natten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 Karl Warburg
mötes och om något Tungusiskt skaldestycke fölle under händer,
så försvenska det, att i stället för att i Rimthussiaden Polyhistrio
stupade för Thorild och Markall fängslades af Kellgren, skulle herr
af Leopold allt för gärna få falla för herr Atterbom och herr
Wallmark för herr Hammarsköld, det vore mer än oriktigt att omaka
herr Thorild och herr Kellgren ur sina grafvar för att uträtta
dylika små commissioner.
"Det är till höga värf som åskan måste sparas".
För öfrigt var det en af de angripne, som svarade med
polemiska skämt.
Det var, som Ljunggren redan påpekat, Hans Jäeta.
I Stockholmsposten infördes — f. ö. utan hans vetskap — ett
i handskrift cirkulerande poem om Den sömnlöse hunden, så
lydande:
»En hund, som saknade den oskattbara gåfva
att, utan aftonmåltid, sofva,
blef arg en natt, förfärligt arg.
Af svält och afund ömsom retad,
lian fann, till raseri förtretad,
Försynen partisk, mot förtjensten karg.
»Hvad värde», morrar lian, »har hela jordens fänad,
emot en enda Dogg, så full af kraft som jag?
Det dumma Fåret mättas dag från dag,
och midnattsro är hvarje Galt förlänad;
men mig och kämpar af mitt slag
förhålls en lön, med bragders larm förtjenad.
Dock, unnom mat och sömn åt dessa nyttans djur,
som deras Herre klipper eller slägtar
ocli derföre högt aktar.
Hvad gagn gör Steglitsan i sin fransyska bur?
och månens härold uti dalen,
hvad gagn gör han, den lilla Näktergalen?
Han kräfstinn slumrar nu på lindens veka gren,
der han helt nyss, så äckligt len,
i tunglets tråkigt klara sken,
manerligt drillade om qvalen,
men kände icke det, som gör en krafthund galen,
att hungra efter kött och icke få ett ben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
