Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Om Kellgrens sista diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Kellgrens sista diktning 207
Här vill jag, lycklig, glömmas och förglömma,
Här endast lefva med er, trogne vänner,
Välgörare, odödelige snillen,
Som före mig försmåddes och försvunnen. —
Denna nya beläsenhet visar sig nog bäst i striden Pro Sensu
Communi. Märkvärdigt omsorgsfullt har Kellgren där studerat sina
motståndare, men han har också funnit nya medhjälpare och lärt
bättre känna de gamla. I noterna till "Man äger ej snille för det
man är galen" åberopas väl Voltaire fortfarande, och bland annat
är ett längre resonemang om matsmältningens betydelse för humöret
starkt inspireradt af ett dyrbart kapitel, det sjunde, i Voltaires
conte "Les Oreilles du Comte de Chesterfield". Men den, som främst
framhålles, är Locke. "Den förnuftigaste man, som jorden burit", är
Kellgrens hedersord om honom. I nyssnämnda noter sätter
Kellgren vid hans sida Helvetius, Montesquieu, d’Alembert. Utan tvifvel
är det medkämpen Rosenstein, som förmått Kellgren intressera sig
för hans egna älsklingsfilosofer.
Ännu märkligare än detta är Kellgrens karakteristik af Milton,
i samma noter. Trots de många ställen han finner minst sagdt
besynnerliga — här inverkar Voltaires dom om Milton starkt på honom1
— betonar Kellgren, att "hans höga, sanna, majestätliga skönheter,
framför alt hans målning af Evas kärlek och Paradisets
lycksalighet, gifva skäl at tvifla, det någon Skald på jorden upnått styrkan
af hans snille". Redan 1781 har Kellgren nämnt Paradise Löst
jämte Henriaden och på visst sätt satt dem öfver Iliaden och
Enei-den.2 Kring dessa uttalanden gruppera sig flera omnämnanden af
andra engelska skalder. I St. P. 1783 n:r 284 inflöt en
Ossiansöfversättning från engelskan, som är en fortsättning på samma
Alpins sång, hvars början Kellgren tolkat i Åbo från franskan.
Med rätta anser därför Hasselquist, att denna tolkning gjorts af
1 Jmfr Essai sur la poésie épique kap. 9.
2 Jfr uppsatsen »Om svårigheten för en kristen att vara stor poet»
St. P. 1781, tryckt hos Ljunggren S. V. H. I sid. 92—93. Den tillskrifves där
obetingadt Kellgren, och en jämförelse med »Tal öfver Satiren» visar, att
åtskilliga uttalanden öfverensstämma fullkomligt. Redan i Åbo har Kellgren
genom Tidgren lärt känna Milton. I Aho Tidningar 1773 har Tidgren nämligen
tolkat Adam och Evas berömda morgonsång i början af B. 5 i P. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
