- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioförsta årgången. 1910 /
214

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Om Kellgrens sista diktning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

214 Sverker Ek

Kellgrens diktning, har han nog tagit från Clewbergs "Ode till
svenska folket". Vi öfvergå nu i stället till en rad intimare dikter:
"Ode öfver Förtviflan", "Sigvarth och Hilma" (båda före K- och
k-brefvet mars 1788) och "Til Christina" (1788 — våren 1789).1

Kär Kellgren första gången publicerade " Ode öfver Förtviflanu
i Knös "Samling af svenska vitterhetsstycken" D. 1 1789, bifogas
följande not: "Det torde, i afseende på en viss Class af Läsare, ej
vara öfverflödigt at anmärka, det Passionernes språk icke altid bör
eller kan vara det samma, som Religionens och Förnuftets". Här
häfdas alltså plats för ett nytt språk, passionernas, som ej blott är
främmande för religionen — en gammal sats af Kellgren — utan
också för sens communs. Denna lidelsens medvetna opposition
mot förnuftet är något högst märkligt i Kellgrens
utvecklingshistoria. Ännu märkligare är dock själfva dikten. Nyheten märkes
redan i versen. Den har visserligen den gamla odestrofens
rimschema fullkomligt iakttaget, men jamben har utbytts mot den —
åtminstone vid denna tid — uttrycksfullare trokéen. I desssa
tro-kéer ha ingjutits en ny känsla, nya stämningar, nya naturintryck.
Genast kastas vi in i en själs upprorskamp. Tomhet, mörker, köld
och vanmakt betäcka honom. Till natten, "dvalans ort", längtar
han. Han begär döden. Men plågorna vilja ej öfverge honom.
Åter förs han upp i dagen "att förbanna få dess sken". Då vänder
han sig mot solen och ber den att med sitt ljus ej öka måttet af
hans plågor. "Fåfängt! Strömmar utaf ljus" flöda öfver honom.
Med själens förvissnande vanställes hela naturen för honom. Hans
sinnen öppna sig blott för smärtan.

När från nattens djupa näste
Skuggan sprids kring Himlens fäste,
Önskar jag hon evig blef.
Börjar lärkan morgonsången,
Önskar jag hon sista gången
Mörkrets tystnad från mig dref.

1 Dateringen Sylwans, som af honom kommer att motiveras. Jag behöfver
icke påpeka, hvilken betydelse denna välvilligt lämnade underrättelse haft för
min undersökning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:04:19 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1910/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free