Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Om Kellgrens sista diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Sverker Ek
Gud! — ren deras sträfva rop
Tystnans hvalf til genljud tvingar —
Ren på blodbestänkta vingar
Nalkas deras ilskna hop —
Intet djup kan mig fördölja,
Ingen natt min fristad hölja.
Men ändå mer olidliga äro ljus och sol:
»Let Indians, and the gay, like Indians, fond
Of feather’d fopperies, the sun adore:
Darkness has möre divinity for me;
Mot detta svarar Kellgrens ord:
»Sjunge lyckans barn din heder,
När du dina strålar breder
Kring en verld som för dem ler!
Ack! men lät ej dina lågor
Öka dagen af de plågor,
Som min själ tilfyllest ser.»
Också den försonliga religiösa slutstrofen i Kellgrens dikt har
lärt af Youngs barnsliga vördnad för "the Almighty". Men både
detta och hvad Kellgren för öfrigt mottagit från Young är af honom
personligt tillefvat. Vi ha ju knappast funnit något precis
öfverensstämmande uttryck. Bara det är ju belysande för Kellgrens
själfständighet, att under det Young uttrycker sina känslor i ett
väldigt diktverk på nio sånger, får Kellgren fram det han vill i ett
kort litet lyriskt stycke.
I hela dikten kan Kellgren ej heller ständigt behålla
nattstämningen. Just när han bedt solen aldrig mera lysa utan lämna
honom i hans mörker, öfverväldigas han af hur vacker den en gång
synts honom, och han sjunger en liten hymn:
Fåfängt! — strömmar utaf ljus
Evigt från din urna flöda,
Än at nära fältets gröda,
Än at bränna öknens grus.
O! hvad sällhet du mig bådat,
När din glans jag fordom skådat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
