- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioförsta årgången. 1910 /
217

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Om Kellgrens sista diktning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om Kellgrens sista diktning 217

Stänkande på österns bryn
Purpur, guld och diamanter,
Svallande från zeniths branter,
Fladdrande på aftonskyn.

Som helhet betraktad är Ode öfver Förtviflan en af Kellgrens
mest personliga dikter. Språket är — Kellgrens not till trots —
dock ej alldeles fritt från den tidigare odestilen. I detta fall står
dikten på samma plan som Man äger ej snille för det man är galen,
hvilken den väl äfven till tiden ligger nära.

Också i "Sigvarth och Hilma" märkes det nya redan i versen.
Dikten är skrifven på blankvers. Med undantag af det halft
ofrivilliga försöket med rimlöst versmått i striden mot Thorild är detta
första gången Kellgren använder en modern orimmad meter. Bland
dessa väljer han naturligt nog den vers, hvarpå "Paradise Löst"
och "Night Thoughts" skrifvits. Sylwan har i sin uppsats "Nya
Skapelsen" i "Studier tillägnade Henrik Schück" påpekat den
egenheten hos Kellgrens blankvers, att den alltid slutar kvinnligt. Han
har också framhållit, att Kellgren kan ha tagit som exempel versen
i förra hälften af Baggesens dikt "Leiesvendene," 1785 intagen i
"Minerva". Med fullt instämmande häri vill jag endast häfda, att
hvad som bestämde Kellgren att upptaga blankversen i denna form
var, att han härigenom efter hvarje versslut framkallade en paus
och sålunda undvek en alltför stark "öfverklifning", något som
1700-tals skalderna sedan gammalt voro rädda för. Ett stöd för denna
teori finner jag i att, utom Elgström, äfven Oxenstierna i sin
Miltonöfversättning och Enberg i sin öfversättning af Night Thoughts
iakttaga samma regel.

I stämning och diktion är det, så vidt jag kan se, blott ett
ställe i Sigvarth och Hilma, som för tanken på Young och Milton.
Det är den bedårande skildringen af Hilma:

Lätt kom hon, som en vårflägt, öfver fältet;
Och såsom blomstret för de blida vindar,
Så sönk och uppsteg blomstret i des fotspår.

Det erinrar väl främst om Young:

Or trace his Footsteps by the rising Flowers.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:04:19 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1910/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free