- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioförsta årgången. 1910 /
220

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Om Kellgrens sista diktning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

220 Sverker Ek

dygden från roccocons lättsinniga hängifvenhet till en högre och
djupare prägling af detta ord kommer naturligtvis från Rousseau.
Jag tror för min del, att hans inflytande tillräckligt förklarar detta
parti, helst vi från denna tid (1790) ha Kellgrens beundrande ord
om "La nouvelie Heloise", den nya dygdens och kärlekens
evangelium. "Men I, hänryckte Älskare! I som läsen dessa Bref med
St. Preux’s och Julies hjerta, hvad blifver er dom? beundran och
tårar".1

Till sist skola vi också kasta en blick på slutscenen, där
Charon för Sigvarth öfver underjordens mörka flod till den på andra
stranden väntande Hilma. Det är ingen nyhet för Kellgren att sluta
en kärleksdikt med tanken på Tartaren. Det hade han för längesen
lärt af Horatius. Men förr var det med en rysande känsla af
intighet han vände blicken ditåt. På sin höjd mötte honom där
"blotta hamnen af en skönhet". Här har i stället kärleken
öfvervunnit döden. Denna blir för honom blott en vinning,

När Hilmas röst på andra stranden ropar.

Dessa tankar utföras nu i en verklig scen från underjorden.
Charon är emellertid icke den barske och smutsige färjkarl
Vergilius så kraftfullt skildrat, utan en ossiansk åldring, "som nickar
vänligt med sin kala hjessa".

Vilja vi nu ett ögonblick granska stilen, så måste vi erkänna,
att den verkligen är helt ny. Vi märka, hur 1700-talsuttryck
och ossianismer mötas, men allt får en vag, stämningsväckande
karaktär. Stundom snudda väl utropen vid sentimentalitet, stundom
äro bilderna stereotyper, men vi glida förbi det och märka det
knappt för de många ställen af stor skönhet här finnas. Jag
erinrar än en gång om skildringen af Hilma, där versens smältande
klang förhöjer intrycket af hennes lätta gång. Här kan man
verkligen tala om en af romantik genomstrålad roccoco. Och hur
gripande afslutas ej Sigvarths och Hilmas kärleksscen med denna
enda, bortglidande, förtonande rad:

Kom! sade hon och flydde — kom! och flydde.

1 Jfr »Om andelige poemer» SI. Sk. sid. 263.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:20:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1910/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free