- Project Runeberg -  Samlaren / Trettioförsta årgången. 1910 /
221

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Om Kellgrens sista diktning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om Kellgrens sista diktning 221

Vi kunna lägga märke till, att upprepningen här är det
stilistiskt verksamma medlet.

En systerdikt till Sigvarth och Hilma är "Til Christina". Den
är åter skrifven på blankvers, åter inspirerad af Ossian. Vi kastas
genast "ner i dalens djup och bergets klyfta" för att bevittna
Timons1 manligt melankoliska bekännelse. Förvisso är denna fylld
af Kellgrens egen kamp och resignation, men den erinrar samtidigt,
kanske mest till dispositionen, om liknande utgjutelser hos Ossians
hjältar, särskildt i Alpins sång. Där heter det om Ossian, enligt
Kellgrens egen öfversättning (ty så kunna vi väl kalla den nu):

"Men min tunga är nu föråldrad; och min själ har försvagats.
Jag hör understundom Bardernes vålnader, och lär deras angenäma
sång. Men minnet felar mig; jag hör årens kallande. De säga, i
förbigående, hvarföre sjunger Ossian? Snart skall han ligga i det
trånga huset, och ingen Bard skall upphöja hans ära.

Förflyten, i mörka år, ty I bringen ingen glädje i edert lopp.
Låten grafven öpnas för Ossian, ty hans styrka felar."

Jämföra vi detta med Kellgrens utbrott, finna vi, att han också
besjunger sig som skald, skildrar tidens nedbrytande verkan på sig,
finner glädje i de stora hädangångna snillena (som Ossian lyssnar
till sånger af Bardernas vålnader) och kastar slutligen en längtande
blick på grafven. Då ser han, hur "en sårad vän, en dårad
älskling" i ett ossianskt nattromantiskt oväder får se:

På ekens mossbelupna stam, min harpa
Förutan strängar hvisslande i vinden.

Att harpan på den mossbelupna eken hämtats från Ossian är
klart,2 men också det sista allittererande uttrycket är en ren remi-

1 Sylwan föreslår i N. S. att Timons namn upptagits från en passus i
Leiesvendene. Detta är ju mycket möjligt, men gestalten var föröfrigt ej
okänd. I den långt tidigare dikten till Gyllenborg har Kellgren själf nämnt
honom.

2 Det finnes annars en rätt märklig parallell till detta i Lidners Bref til
en Vän, skrifvet i Werthers Stil (1785, tryckt så vidt kändt först i Nyare
Arbeten 1793). Där heter det: »På en af stormar härjad tall, Förutan strängar
Lyran hänger», och han fortsätter med en än rysligare nattskildring än Kellgren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:04:19 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1910/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free