Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Om Kellgrens sista diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Kellgrens sista diktning 227
tagande poesi. Men samtidigt med den vackra skildringen af
uppvaknandet genomandas hela dikten af en ny morgonfläkt. Versen
får den skiftande, hastigt stämningsväxlande karaktär, som är
Kellgren egen. Hänförelsen och den lyriska flykten stiga ända till den
sista versens sista ord, där Christinas namn första gången nämnes.
Målet för den känslans lyftning, som är diktens ämne, visar sig
längst bort, och när det är nått, slutar sången.
Med detta solfyllda slut har Kellgren öfvervunnit de
nattstämningar, som lågo öfver diktens början, liksom öfver Förtviflan och
Sigvarth och Hilma. I samma stycke, där Ossians inflytande visar
sig starkast, har han kämpat sig ifrån detta och lämnar det,
liksom Youngs nattstämningar, bakom sig. Hans väg går mot "Nya
Skapelsen" och hans vägvisare är Milton. Innan vi komma dit,
måste vi dock dröja vid några nya dikter, främst "Kantaten" på
nyåret 1789 och "Dälden" (St. P. d. 13/2 och 16A 1789).
Bägge ha politisk syftning. Härom, liksom om särskildt
Kantatens allmänt fosterländska tendens är så mycket sagdt, att jag
ej behöfver dröja därvid. Jag vill i stället fästa uppmärksamheten
på den kosmiska fantasi, som utmärker dessa dikter. Kantaten
börjar med ett rådslag i himlen. Men det är icke Jupiter som
presiderar inför en gudavärld i stubb och negligé. Guds budord ljuder,
och dess utförande får majestät af en handling, som sträcker sig
kring världarne.
Röst af Allfaders mun: »Ännu ett år åt Verlden:
Ȁnnu et hvarf af Solens gamla lopp,
»Förr än jag kröner dygdens hopp
»Och störtar lasterne, och dårskapen och flärden.»
Du, sistnämd i det ottonde
Af Seklets tiotal! Du hörde det och väcktes
Utur den dröm af möjlig varelse,
Hvari du, dödligt slumrande,
Med natt af evighet betäcktes —
Glad, förundrad öpnar du
Din första blick för dagen — första gången
Ser Tidens fält, och Lifvets. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
