Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. Wrangel, Atterbom och Tegnér. Ett skaldemöte i Lund 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 E. Wrangel
det det sannaste, ädlaste, skönaste, som på länge varit diktadt i
Sverige: verkliga fridens ord, som måste finna ett återsvar i hvart
ädelt hjärta. Jag hoppas, att hvar och en som läser dem skall,
liksom jag, blygas för sin egen lilla fåfänga och inse att. det är
och egentligen alltid bort vara fråga om någonting oändligen högre
och bättre än en usel partiseger . . . Det är skönt att öfvervinnas i
sång: mera än en gång har jag blifvit det af dig, af Atterbom och
af så många andra; men Gud är mitt vittne, att jag därvid aldrig
känt annat än glädje." Om författaren tillägger han: "I öfrigt
skulle det hjertligen glädja mig, om den anonymus, som skrifvit
Fridsropet, vore någon annan än Atterbom. Vi hade då en stor,
ganska stor poet mera i Sverige. Men det kan icke vara någon
annan." Han ber också Geijer att hälsa till Atterbom.
Atterbom hade flere gånger offentligen erkänt den Tegnérska
diktens förtjänster, och bland de unga romantikerna var det äfven
åtskilliga andra som hyllade Tegnér. Den roll, han fick spela i
Markalls sömnlösa nätter, förargade honom föga. Men den skarpa
polemiken mot Hammarsköld måste ju väcka anstöt på sina håll.
Och så när Tegnér i början af år 1822 utsände sin ståtliga
hyllningsdikt till Leopold, togs detta naturligen icke så väl upp i
fosforistiska kretsar. Axel blef också skarpt recenserad i ett par af
dem influerade tidningar.
Något närmande mellan Atterbom och Tegnér skedde heller
icke vid dennes besök i Uppsala 1823 och 1824. Under det
sistnämnda besöket, föranledt af biskopsinvigningen (den 30 maj),
träffades de båda skalderna annars både hos Öfverstinnan Malla
Silfverstolpe och hos Geijer; men Tegnér synes då icke hafva
uppmärksammat Atterbom eller visat honom någon vänlighet. När
sedan under året (1824) Tegnér läste den utkomna delen af
Lycksalighetens ö, fann han diktverket vara det bästa af det nya, som
då utkommit, och särskildt de lyriska partierna vackra, till en del
mästerliga; men som helhet var det honom för luftigt och för
mycket allegoriserande, och han ansåg icke att t. ex. Svenska
akademien borde vidtaga några åtgärder för dess belöning. — Ätter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
