Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddar S:t Jöran 71
fantasi utfört sin skildring. Den allmänna grundtanken i de båda
romanerna är densamma — motsatsen emellan dikt och verklighet,
häfdandet af det högre, eviga, poetiskt religiösa lifvet och satir mot
hvardagligheten och materialismen. Men syftet i Livijns roman är
dock ett annat än hos Hoffmann: Den förre riktar sin satir direkt
mot det samtida litterära och framförallt det politiska lifvet.
Hufvudpersonerna i de båda romanerna hafva också en annan
karaktär. Anselmus är poeten. Ingenting kan vara naturligare än
att han lefver i fantasien och omskapar allt efter sitt sinne.
Humblom däremot är prosan, som med händer och fötter värjer sig för
fantasiens foster. De syner, som förfölja honom, skapas icke af
honom, spira icke upp ur hans inre värld såsom rosorna skjuta
fram ur rosenbusken. Humblom är icke Don Quixote, han är Sancho
Panza, som mot sin vilja måste’ på sin åsna rida efter riddaren och
dela hans äfventyr. Synerna, som förfölja honom, framtrollas af
referendarien och klädmäklaren, som strida om hans själ. Livijn
vinner på detta sätt en komisk effekt; själfva grundtonen i
romanen blir skarpare satirisk och mera burlesk än hos Hoffmann. De
repliker, där Humblom häfdar sin förståndighet och nykterhet och
cyniskt blottar sina lifsideal äro utförda med verkligt mästerskap.
Vid sidan om Humblom har Livijn ställt Thorleifsson, hvilken
är den verkliga S:t Jöran, och som således närmast motsvarar
Anselmus, Men deras patos är olika: Thorleifsson är rättens
representant, Anselmus poesiens. Den förre är dessutom icke
protagonist i romanen, utan endast en bifigur.
Livijn tillfogade sig själf en blodig oförrätt, då han band
romanens händelser så nära vid samtidens tilldragelser och
personligheter, att den utan kännedomen om dessa liksom förlorar sitt
bästa salt, Här ligger romanens största fel: den saknar
allmänmänsklighet, den kan numera icke i högre grad omedelbart
intressera. Detta fel beror på en egendomlighet i Livijns lynne,
som framträder i större delen af hans produktion. Han
intresserade sig för mycket för samtidens tilldragelser, han härmades
för mycket öfver dagens små futtigheter, han flög ständigt som
sparfven mellan hustaken och gatan, han utöste sin vrede öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
