Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddar S:t Jöran 73
har man icke förrän i våra dagar insett, hvilken mästare man ägde
i honom. Hoffmann äger en konstnärlig finhet, som i den tyska
litteraturen är en mycket sällsynt gåfva. Han komponerar säkert
och lätt som en latinare, utan att som t. ex. sin eljest så idérike
och varmhjärtade läromästare Jean Paul själf gå vilse mellan sina
fantasier. Graciöst och naturligt blandar han dessa olika element,
ur hvilka han framleker sina effekter, med utomordentlig
fantasirikedom nyanserar han grundtankarne, och hans motivering
utmärker sig genom en dialektisk finhet och ett psykologiskt djup,
som söka sin like.
Till en dylik höjdpunkt når visserligen icke Livijn, men
"Riddar S:t Jöran" är dock ett mycket intressant arbete. Den är
intressant redan därför, att det torde vara det första nämnvärda
försök i Hoffmanns stil, som är skrifvet i Sverige. Och detta försök
är så godt som enastående. Almqvist har visserligen skrifvit ett
par berättelser, som i fantastik erinra om Hoffmann, men de höra
icke till hans bättre saker. Det är väl först Strindberg som i
"Till Damaskus * i denna dialektiska analys af själsstämningar
åstadkommit ett konstverk af samma diaboliska kraft som
Hoffmann. Här som öfverallt i sin produktion ådagalägger Livijn en
förvånande snabbhet i tillägnandet af nya tidsströmningar. Och
det märkliga är, att han långt ifrån endast blindt och ytligt
efterliknar. Han har tillfullo inifängt i själfva manerets hemligheter
och går aldrig vilse i motiveringens labyrinter, fast han kanske
icke alltid uppnår Hoffmann i naturlighet eller perspektivets
mång-faldighet. Stundom, särskildt i romanens senare del, blottas också
något för mycket allegoriens naturliga torrhet.
Detta djupa inträngande i ett nytt och konstrikt litterärt
manér är så mycket egendomligare, som då Livijn skref
"Riddar S:t Jöran", den svenska romanen ännu var föga odlad. Det
fanns knappast några prosaberättelser af betydenhet. Utom de mer
eller mindre maskerade öfversättningarna eller bearbetningarna,
som ofta utgjorde fyllnadsgodset i kalendrarna, hade man Cederborgs
lifliga och älskvärda sedeskildringar, präglade af en viss Voltairsk
kvickhet i uppfattningen, men utan dennes djupa världserfarenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
