Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Johan Mortensen
seende till mörkret, på nära håll öfvertygat sig om den medborgerliga
tacksamhetens verklighet, täcktes yttra: »Jag förmodar icke, att minsta
oordning är här å färde, och kan således med trygghet begifva mig till ett
annat ställe, der min närvaro är nödvändigare. Men det försäkrar jag, att
när man vet att taga saken på rätta sättet, så är den borgerliga ordningen
alldeles icke farlig, om icke för några tiggare och trashankar».
Med dylik kallblodig öfverlägsenhet, som i någon mån
erinrar om en Swift eller Thackeray, är satiren oftast utförd i
denna roman. Endast då och då kastar Livijn för ett ögonblick
narrkåpan och blottar ett allvarligt ansikte. I ett sådant
ögonblick är det som referendarien utbrister i en lofsång till
inbillningen eller öppnar ett stort skinnband och därur föreläser S:t
Jöranslegenden. Denna är berättad i ett på en gång högstämdt
och naturligt språk, som är fullt värdigt den vackra legenden.
Äfven i detta afseende är Livijn en föregångare, ty detta är första
gången som en medeltida legend med stämningsfull innerlighet
tolkas för en svensk publik. I tysk litteratur är Tiecks "Der
ge-treue Eckart" det första vällyckade försöket att återberätta en
medeltidshistoria.
Livijns roman blef aldrig mera än en torso. Den är dock
icke svårare stympad än, att den ännu kan njutas. Det är
visserligen icke möjligt att i våra dagar intressera en större läsekrets
för Livijns roman, men den förtjänade att utgifvas, så att den
åtminstone blefve tillgänglig för den verklige litteraturvännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
