Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Dikter af Stagnelius i handskrift af Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Fredrik Böök
Raderna 1—3 uttrycka i skiftande bilder tanken på lifvets
korthet:
Som modiga örnen i molnen försvinner
Som klingande vågen bland liljor förrinner
På blixtrande vingar så lifstiden far.
Denna känsla af lifvets otillräcklighet, af dess ogripbara
snabbhet, har varit mycket liflig hos Stagnelius, och han har gång på
gång sökt det intensivaste uttrycket därför genom att, liksom i
r. 3, använda blixten som jämförelsemedel. I Krigssång (I, 19: 26)
heter det: ’’Glädjens stunder fly på ljungeldsvingar"; i en Visa
(I, 128, 5—6): "På ljungeldsvingar hastigt rymmer — Din glada
rosenålder bort"; i ett fragment (I, 133: 19 — 22) återfinner man
tvenne af de här brukade bilderna:
Som flodens böljor utan hvila
Till Oceanen fly, — så ila
Min lefnads mulna dagar bort
Och glädjen är som blixten kort.
Liknelsen af lifvet vid en "klingande sång" möter också t. ex.
i Kriget (I, 229: 9): "Som klagande böljor vår lefnad förgår" eller
i Skaldekonsten (I, 270: 17 — 18): "O, kunde, Natur! vid din eviga,
blomstrande barm —’ vår lefnad förrinna, likt tonande böljor i
dalen!"1
I de följande raderna, 4—6 och 10—12, framställes den
höstliga, färglösa, förgängelsemärkta naturen som en analogi, som en
naturlig bakgrund till skaldens dödsstämning. Rosorna vissna och
lindarnas blad falla för Nordanvindens anda, det är temat i den
första hälften. I Människo-kärleken (I, 7:4—6) är bilden densamma:
rosorna vissna för Nordans andedrägt. I Hylas (I, 169: 7—9) heter
det: "Nu skakar nattens kulna vindar — Förblekta löfven af de
lindar — Som grönskade så festligt nyss." — I den senare hälften
1 Den tredje bilden (om örnen) är äfven den stagneliansk; se Till Naturen
(I, 203:41—42): »Mot solens strålande panna — höjer sig modig och fri Jupiters
väldiga örn». — Jfr äfven Orpheus’ sång i Backanterna: »Som för vindarnas
våld ett moln försvinner, — Som i klingande bäck en våg förrinner, — Likaså
människans dagar — Rastlöst ila sin kos.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
