Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Dikter af Stagnelius i handskrift af Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Fredrik Böök
(II: 37) bildas kärnpunkten af denna bild: den förrädiska hamnen,
som lofvar njutning, men sviker. Motivet kan uppvisas öfverallt i
Stagnelii produktion, och det är ämnet för hans sista stora verk,
Thorsten Fiskare, där det blir behandladt icke i romantisk eller
patetisk stil, utan i humoristisk.
De sju första stroferna äro alltså sammanflätade af de båda
grundstämningar — njutningsminne och förgänglighetskänsla — hvilka
i den nu verkställda analysen först afskilts från hvarandra och
sedan vidare uppklufvits. På dem reser sig som krön den åttonde
strofen, där den resignerade skalden vänder sig mot himmelen, mot
religionen. Det är alldeles samma gång och samma komposition
som i t. ex. Vällustens Förakt (I, 21).
Skalden anropar i de trenne första raderna, 43—45, den
himmelska visdomen om besök:
O! mägtiga visdom! från himmelens salar,
Besök mig i törnfulla, nattliga dalar,
Med sanningens strålande fackla i hand.
Han ser visdomen som en nedsväfvande gestalt med fackla i
handen. På samma sätt hade han i Till Sånggudinnan (I, 4: 22)
sett musan sänka sig ned i hans tjäll; på samma sätt nalkas
"Månflickan", till hvilken han utropar (II, 84: 25): "Besök mig,
himmelska! ofta"; och i liknande gestalt har han tänkt sig
"Mänskokärleken" (I, 9: 61—62): "O Mänskokärlek! himlatänd och klar — I
lifvets natt Din helga fackla strålar."
I de trenne sista raderna, 46—48, är bilden i någon mån
förändrad. Visdomen är icke blott en tröstande besökare, liksom
Sånggudinnan och Månflickan; den är en ledsagare, som visar vägen
från jorden till himmelen.
O led mig på färden till sällhetens stränder!
O laga, att ögat çn tårblick ej vänder
Med smägtan tillbaka på blånande land.
Det är samma roll som Mänskokärleken spelar (I; 9: 65—66):
"Ur lifvets öknar under fröjdeljud — I rosenband du leder oss till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
