Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Dikter af Stagnelius i handskrift af Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 Fredrik Böök
Af korpar en här
Tar mig skränande mot.
Hur bäfvar min själ!
Men i Gången till afrättsplatsen är behandlingen helt och hållet
affektbetonad: känslan af ångest, af rädsla och isande fasa är här
lössläppt och utgjuter sig i klagan, medan den i Hjalmars Dödssång
är tillbakahållen, såsom den götiska karaktären fordrade det, och
endast förnimbar som en sakta klingande underton.
Sålunda belysa dessa trenne dikter hvarandra på ett lärorikt
sätt; de bekräfta hvad jag på ett annat ställe framhållit som
utmärkande för skalden (Studier i Stagnelii ungdomslyrik, s. 1):
"Hvarenda konstnärligt motiv är genomforskadt, amplifieradt och uttömdt,
hvarje melodi är föredragen med variationer, med nyanseringar och
med upprepningar." Den döendes afsked till lifvet är gifvet
heroiskt-elegiskt i Hjalmars Dödssång och Sjömännernas Visa i hamnen,
episkt i den förra, lyriskt i den senare, i den förra har minnet
hufvudrollen, aningen i den senare; i Gången till afrättsplatsen är
ämnet behandladt sentimentalt-patetiskt.
Det som för Stagnelius själf sammanhöll dessa trenne dikter
var det subjektiva momentet, som framträder tydligt i en hel rad
^samtida, öppna jag-dikter, bl. a. i den här analyserade Menskliga
Lifvet. Men ur en viss synpunkt kan man tränga det rent
individuella, det för Stagnelii personliga dödskänsla egendomliga,
närmare in på lifvet i de skenbart objektiva poemen än i
bekännelsedikterna.
I de senare talar han endast helt allmänt om sin sjukdom,
han säger sig "mogna för båren" (Menskliga Lifvet), han skildrar
klockorna som kalla honom till grafven (Elegi, I, 254), men både
den allmänna poetiska konventionen och en naturlig
förbehållsam-het hindra honom att precisera sjukdomstecknen. I de mera
objektivt formade dikterna har han däremot omedvetet känt sig ha
större frihet — det är omöjligt att läsa dem utan att bli erinrad
om att de äro skrifna af en hjärtsjuk författare. I Hjalmars
Dödssång heter det (r. 10): "mitt tynande hjärta allt mattare slår", och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
