Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Gunnar Biller
aldrig hvilande driften, som twingar den att oupphörligt alstra nya
werk, utan att lämna dem tid, att wid de redan födda lägga sista
handen. Fri sväfwar deras inbillningskraft i diktens rymd–––––
Deruti äro de likwäl wäsentligen olika, att medan den Tegnérska
sångmön liknar en ung örn, som stark och djerf bryter sig
genom molnen, ännu obeslutsam, hwart den skall styra sin flygt,
eller hwar den skall bygga sitt bo, är den Byronska en Peri, ryckt
från jorden och dess fröjder–––––etc."
Jämförelsen är väl allmänt hållen: dessa saker skulle lika bra
passa in på många andra skalder. Hvad nu särskildt "Fritiofs
saga" beträffar, äger den knappast någon frändskap med Byrons
poesi.1 Den tungsinta stämning, som onekligen ligger öfver många
af dess partier, kan icke kallas Byronsk. Och Fritiof är långt ifrån
att vara en af dessa stereotypa, halft overkliga hjältar, som förbli
sig lika från början till slut, sådana som Konrad och Lara, utan
han är en man, hvars karaktär utvecklas, fördjupas och förädlas
under de strider och lidanden han har att genomgå. En sådan
karaktärsutveckling, som Tegnér ger i "Fritiofs saga", skulle icke Byron
varit mäktig att framställa. — Byrons egenartade uttryckssätt
återfinner man i en och annan detalj i t. ex. "Afskedet" och "Fritiofs
återkomst".
Tegnérs personliga uppfattning af lord Byron framgår af
åtskilliga yttranden. Till en början hyser han en viss motvilja för
Byrons poesi. 1820 finner han denne vara "en poetisk Napoleon",
som han alltid föreställer sig under bilden af en "fallen ängel".
Den dystra karaktären af Byrons poesi anser han ingalunda poetisk,
ty den rätta poesin måste upplösa alla dissonanser. Däremot vore
Byrons verskonst och energiska framställningssätt värda all
uppmärksamhet. 1822 fäller han i ett bref till Martina v. Schwerin
ett liknande omdöme om den brittiske skalden, hvars "Cain" han
1 Jag har särskildt sett uppgifvas, att »Afskedet» skulle vara påverkadt af
Childe Harolds Farväl till England, men detta påstående har ej fog för sig.
Vedel (Svensk Romantik, s. 391) säger mer försiktigt: »Fritiofs Farvel, daa han
gaar i Landflygtighed, er beslægtet i Tone med Childe Harolds ’Farvel’.»
Detta må vara sant, men behöfva därför de båda dikterna stå i något
förhållande till hvarandra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
