Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byron i den svenska litteraturen före Strandberg 153
Ty i all sin mäktighet saknar han, hvad hvarje litet barn
äger: frid.1
Visar Runeberg i sin Byronimitation en konstnärlig måttfullhet,
kan man tyvärr icke fälla samma omdöme om tidens öfriga talrika
Byroniserande versmakare. — Byron-maneret har under början af
1830-talet blifvit en fullständig epidemi. Slår man upp kalendrar
som Psyke 1830—31 eller Hebe 1831, finner man ett otal poetiska
alster, där världssmärta, världsförakt, förtärande lidelse och
ursinnigt trots samfälldt tala sitt vildaste språk. Arma släkte, om
denna utvalda samling af ord skulle vara ett adekvat uttryck för
verkliga känslor! Det behöfva vi nu knappast befara. En och
annan gång äro väl de häftiga utbrotten framsprungna ur ett dystert,
oroligt och olyckligt sinne, men i regel sakna de stora orden hvarje
spår till djupare innebörd. Om någon tilläfventyrs ägde en portion
svårmod, omhuldades det med all omsorg och jagades upp till en
onaturlig höjd; och de ögonblick, då man öfversatte sina stormande
känslor i ord, trodde man sig kanske verkligen vara så osalig som
det lät.
Denna Byronimitation framkallade opposition från den sunda
Rydqvistska tidningen Heimdall. I en recension2 af "Gerda, en
poetisk och litterär skrift af J. G. i B-u" — till hvilken bok jag
senare skall återkomma — säger anmälaren:
"Några af våra nyaste poeter synas ha kommit till den
villfarelsen, att man liknade Byron, om man liksom dissekerade
samvetet, lät förtviflan, hån och verldsförakt omvexla med passion,
kärlek, svårmod. Man diktar sig olyckor, bespottar verlden och
tillvarelsen, har vämjelse vid människorna, och vaggar sig yr på
vågorna af en tillskapad lidelse. Detta tror man vara kraft, eld,
storhet. Brottet, derföre att det inrymmer en massa af skuggor,
tror man vara sublimare än dygden; anser det, blott sådant, för
poetiskt, och tar det derföre till ett thema, som man på tusen vis
1 Runeberg hyste starkt intresse för Byrons poesi. Han skall t. o. m.
hafva ställt dennes »Manfred» högre än Goethes »Faust» (jfr Söderhjelm,
I: 276).
2 Heimdall 1832, n:o 36.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
