- Project Runeberg -  Samlaren / Trettiotredje årgången. 1912 /
162

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162 Gunnar Biller

Byron skildrar sin venetianska i "Beppo" (strof II, 13) sålunda:1

Skön är venetianskan i mitt tycke:
Ramsvarta ögon, hvälfda ögonbryn,
Och så en gratie, kvinnlighetens smycke,
Den gamla grekiska och färg i hyn,

En varm, en lefvande, en äkta kvinna!

Här synes S:s svaghet för att uttänja allt han behandlar — ett af
hans svåraste fel.

För utmålningen af det fasansfulla har Sommelius särskild
förkärlek, och han går i realism vida längre än Byron.

För det sinnliga och berusande, det obändiga och trotsiga, det
smärtfyllda och hopplösa finner Sommelius lika väl som Byron de
pregnantaste uttryck. Äfven den hos Byron så ofta framträdande
vekheten möta vi, fast ytterst sällan, hos Sommelius (i "Matrosen",
"Tonnerre" o. a.). Satiren ligger också rätt väl för honom
("Levern", "Hjälten"). Däremot saknar han hvad som utgör Byrons
hufvudstyrka: förmåga af praktfulla skildringar.

Också på prosans område går Byrontypen, mer eller mindre
modifierad, igen. H. G. Mellin, den särskildt som historisk
novellist kände författaren, har i sin romantiska berättelse "Johannes
Fjällman" (1831—33) gjort några ansatser till Byronisering.
Hufvudpersonen är ej så litet bestucken af världssmärta — man läse
t. ex. den dikt, "Den hjertlöse" (II: 20), där han klagar öfver sitt
"inres brand"! — och "Svedenborgaren" Ziphion Kyrk äger något
af den Byronska satankaraktären, fast han till slut afslöjas såsom
en vanlig äfventyrare, hvilken med utstuderad slughet anlagt
en mask af hemlighetsfull dysterhet för att därmed tjusa sin
omgifning och sättas i tillfälle att utföra sina skurkstreck — alltså en
lumpen karaktär, stående på betydligt lägre plan än någonsin de
Byronska hjältarna.

I K. A. af Kullbergs "En ung mans memoarer" (1835) finna vi
en ung Carl v. H., som beskrifves såsom en man "utan religiosité,
utan principer, med ett lysande förstånd, en glödande sinnlighet, en

1 Jag citerar stället i Strandbergs öfvers., emedan det troligen var genom
denna Sommelius lärde känna Byron.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:33:19 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1912/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free