- Project Runeberg -  Samlaren / Trettiotredje årgången. 1912 /
163

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Byron i den svenska litteraturen före Strandberg 163

orolig själ", i grund och botten godhjärtad, men ytterligt lättsinnig.
Som han därtill afgudar Byron och obetingadt omfattar dennes
diktning "som en trosartikel", är det tydligt, på hvilken modell denna
romanfigur är arbetad.

Slutligen är att nämna Fredrika Bremers "Grannarne" (1837).
Hjälten, Bruno, har ända från barndomen haft ett obändigt, trotsigt
lynne, som hans mor, hvars älsklingsbarn han är, förgäfves söker
kufva. Som yngling råkar han in i spelàffärer och begår en stöld från
sin egen mor, som i sin sedliga stränghet stöter honom från sig och
förbannar honom. Bruno flyr från hemmet, för ett kringflackande
och utsväfvande lif för att komma ifrån sina bittra minnen, men de
släppa honom ej. Slutligen återkommer han, och okänd för alla slår
han sig ned på ett slott i hemtrakten, där han väcker mycken undran
och stort intresse genom sitt hemlighetsfulla uppträdande. Hans
svägerska, Fransiska, i hvars mun berättelsen är lagd, beskrifver
på följande sätt, hvad för intryck han gjorde på henne första
gången hon såg honom:

Det första intryck han ger, är det af mycken enkelhet och
tillika mycken kraft. Men denna kraft kännes som något
tryckande. Han påminner om ett skönt åskmoln —–––-Öfver
munnen är ibland ett behagligt drag, men hvad som förderfvar hela
ansigtet, som ger det något hemskt och nästan styggt, är hans vana
att sammandraga de stora, svarta ögonbrynen, som då gå i nästan
rak linje ihop öfver näsan. När de skilja sig, ljusnar ansigtet, så
att man är färdig att säga: "det är skönt". Under dessa ligga ett
par ögon, som jag ej förstår mig på. De syntes mig skifta i svart
och brandgult, Ibland se de icke upp på långa stunder, äfven när
munnen talar; ibland åter fästa de sig med en blick så skarp och
genomträngande, att man ovillkorligt måste slå ned sina. Ibland
åter se de hastigt upp med en blick lik en natt, ur hvilken lågor

ljunga —–––-Dessa underliga och hastiga skiftningar finnas äfven

i hans röst, och jag undrar, om de ej gå djupare. Något hos honom
som synes mig olycksbådande, emedan jag anmärkt samma egenhet
hos ett par mycket passionfulla menniskor, är på hans tinning en
åder, som har fullkomligt skapnaden af en åskvigg, särdeles då den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:08:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1912/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free