Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Gunnar Biller
för ögonblick sväller starkt. Hans väsen tyckte jag för öfrigt om;
det är fullkomligt enkelt, utan skymt af tvång eller anspråk af
något slag; och likväl har han ingenting öppet, ingenting som
bjuder förtroende. Han synes mig likna en väldig naturkraft; jag vet
ej om den är god eller ond, om den skall förstöra eller lyckliggöra.
Men om dessa underliga ögon skulle fästas på någon i kärlek; om
denna röst skulle tala älskande — då tror jag, att de voro farliga.
Öfverhufvud har jag ej sett någon, som så liknar en hemlighet.
Jag känner både stor lust och en viss fruktan att komma bättre
underfund med den.
Pransiska och hennes man uppdaga så småningom, hvem den
dystre främlingen är, och försöka försona honom och hans mor.
Den senare vägrar till en början med hårdhet att taga sin
förbannelse från honom men veknar slutligen inför hans ångerfulla
förtviflan.
Svårmodig och ständigt otillfredsställd med sig själf och andra,
vild och passionerad, hänsynslös utan måtta, när lidelse och trots
fått honom fången, men dessemellan vek och böjlig och hjärtegod,
när en varelse som den änglalika Serena tar honom om hand, är
denne Bruno en mycket karakteristisk Byronhjälte, som måste
tilltala tidens publik och få den att med Fransiska utropa: "Underliga,
obegripliga, intressanta Bruno!" — Brunos exotiska älskarinna
Hagar har också ett tycke af Byronsk hjältinna.
I samma författarinnas "Familjen H***" (1841) är det den blinda
Elisabeth, som representerar dessa lidelsefulla och olyckliga
varelser, inom hvilkas bröst hvälfva sig "ömsom himmel och helvete".
Friherrinnan v. Knorring torde ha afsett att göra Axel i "
Cou-sinerna" till en hjälte som Bruno, fast det stannat vid ansatserna,
och äfven hos en annan romanförfattarinna, Wendela Hebbe, finnas
reminiscenser från Byron (t. ex. "Arabella", 1841). I Indebetous
förut omnämnda skrift "Gerda" ingår också en roman "Emma
Nordenstjerna", där Byrontypen har en representant i brottslingen Alod.
Någon längre tids blomstring hade nu icke Byronismen. Mot
slutet af 30-talet börjar dess artificiellt uppdrifna blomma att dö
bort: slå vi upp t. ex. Vinterblommor 1837, 38 eller Uppsalaskolans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
