Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Bolin, Tegnérs båda första Napoleonsdikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Gunnar Bolin
6 januari 1805 (i Lunds universitetsbibliotek). Han skrifver där: "Har
Farbror läst ceremoniælet vid Bonapartes kröning? Fransoserna gjorde
den mer ceremonielt än hans Fru då han var i Egypten. Pompösare
kunde man aldrig fira frihetens begrafning. Ett fönster skall den
dagen ha kostat öfver 600 livrés. Det var, som vanligt, en farce,
efter den långa tragedien Revolutionen. Och ännu drömma
filosoferna om en allmän upplysning och frihet för verlden." Och i ett
bref till Brinkman den 7 april 1825 (Jf. V: 451) säger han: "Jag
läser aldrig något politiskt sedan Napoleon föll. Det är
besynnerligt, att största divergensen i våra omdömen lär träffa just det
största och det minsta i menskligheten, nämligen Napoleon och
— fruntimmer; i allt hvad som ligger deremellan tror jag, att vi
lätteligen kunna förlikas. Till min ursäkt bör jag anföra, att jag
ej ser Napoleon annorlunda än från en rent estetisk synpunkt,
liksom jag ser Cæsar och Alexander och Karl XII."
I de Napoleonsdikter, Tegnér nu skrifver, "Hjelten" (1813),
"Den vaknande örnen" (1815) och "Napoleons graf" (1831), är det
gemensamma draget just denna Tegnérs genidyrkan, hans oinskränkta
beundran för Napoleons "genialiska öfverlägsenhet öfver ett
dvärg-artadt slägte", som hans ord lyda i ett annat bref till Brinkman
(den 12 maj 1825; Jf. V: 450).
Karakteristisk och visande afståndet från Tegnérs ungdomliga
uppfattning af Napoleon är femte strofen i dikten Hjelten:
Icke jag har härjat fälten,
ej hvälft Södern upp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjelten,
allt det härliga på jorden
verkar blindt, som anden vill.1
Slutuppgörelsen med revolutionen och Napoleon kan Tegnér
sägas verkställa i sitt märkliga Tal vid jubelfesten 1817, där
Napoleons verk visserligen klandras, men där tydligen Tegnérs hela
estetiska genidyrkan lyser igenom. Det heter där bl. a. (Jf. III: 148):
"Det gamla återkommer egentligen aldrig i historien, och allra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
