Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten 89
produkter. Att Kellgren själf skrifvit den första i den långa serien,
"Til Herr Professor Nicander" i 1778 9, är ju mycket troligt, liksom
att några af de mer välriktade käppslängarne sedermera också
utdelats af honom. En och annan gång skulle man kanske enbart på
grund af den kvickhet och verve, hvarmed bestraffningen sker, kunna
gissa, att Kellgren håller i färlan, såsom t. ex. i det roliga gycklet
med komminister Hallborg och hans Cantilena glossaria i 1780
38—39, men en dylik metod förefaller mig väl osäker och föga
öfvertygande. Endast ett par af detta slags recensioner ge tillfälle
till en något striktare bevisföring för Kellgrens författarskap.
Sålunda synes mig den långa recension, som i 1780 n:r 183—186
ägnas en nyutkommen satir, "Stadslusten dämpad", vara af Kellgrens
hand. Med en ytterst väl genomförd ironi är den skrifven som en
panegyrik öfver den usla satiren och har formen af ett bref till
tidningens "författare". I inledningen komplimenterar han dessa
för deras fejd mot rimsnidarne och fortsätter: "Mine Herrar I
up-fyllen härigenom den ena af en Granskares skyldigheter: at straffa
det odugliga; ty en Granskare bär icke swärdet förgäfwes, utan är
en hämnare honom til straff som illa gör: men förlåt mig, mine
Herrar, om jag wägar säga, at I härtils för mycket uraktlåtit den
andra skyldigheten, som en Granskare lika strängt åligger, den,
nämligen, at berömma det förträffeliga." Man finner här en lustig
öfverensstämmelse med inledningen till Clewbergskritiken, som
tillsynes på fullt allvar framställer samma uppmaning till tidningens
författare: "Det är en nödwändighet för en granskare at uptäcka
och förkasta det falska och odugliga, men äger han tillika en sann
och uppricktig kärlek för witterhetens tilwäxt, så kan han ej annat
än med glädje iakttaga alla tilfällen at berömma det goda." — Då
kritikern sedermera öfvergår till själfva dikten, säger han bl. a.:
"Hwad förspråket angår, är det här ganska skilgt från det
wan-liga Skaldespråket, hwilket man utan twifwel har kallat et
Gudaspråk, emedan ingen menniskja talar det." Man kan jämföra detta
med den ironiska uppmaningen till Flintberg (1780 140): "Gå,
wisa at alla dessa stora skalder, hwars så kallade Gudaspråk är så
wida skilgdt från den goda, naturliga menniskliga prosan, äro intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
