Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten 99
till hvilken vi ej ha något motstycke hos Helvetius: "Wälsignad
ware den, som allraförst up fann det wackra ordet godt hjerta; det
är så lätt att äga det, i den meniug det tages, at intet än på
jorden något dumhufwud gifwes, som ej genom dess besittning kan sätta
sig öfwer en Helvetius och en Voltaire." Och i en not tillägges
det: " Älskanswärde Läsare du skäl en annan gång få höra hwad
dit goda hjerta duger til." Det är, som vi se, alldeles samma tanke,
som då Kellgren i 1780 73 föraktfullt vände sig till de "små",
som inbilla sig öfverträffa Voltaire, då de någon gång ge ett
runstycke åt en tiggare, och den finnes ännu tydligare i en reflexion i 1783
18 (se nedan s. 132). I uppsatsen om understolen i 1780 9 heter det:
" Somlige undra om icke det rykte man utsprider, at män af snille
äga elakt hjerta, är en hämd af allmänheten för det företräde den
nödgas lämna dem." Denna reflexion, som publicerats året före
Helvetiusöfversättningen, är tydligen inspirerad af dess original.
Det heter nämligen i denna: "Hwarföre talar man öfwerljudt så
mycket illa om dem som äga snille? Det är därföre at man känner
sig inwärtes twungen at tänka godt om dem." Att Kellgren redan
före öfversättningen af detta stycke ur Helvetius visat sig
påverkad däraf, är naturligtvis ytterligare ett indicium på att det är
han, som är öfversättaren.
I n:o 119 återkommer samma tema i en liten recension af
Luchets Histoire Littéraire de M. de Voltaire: "Man bör wäl wara
Swensk, för at kunna neka, at Voltaire ägt det widsträcktaste
snille och det bästa hjerta, om med godt hjerta bör förstås en
outsläckelig kärlek, et brinnande begär til människors lycksalighet. . .
Ja, mine hjertans små landsmän, jag undrar ej at edra magar
wäm-jas wid hans beröm. Han har aldeles icke liknat Er." Med sin
försmädliga öfversittarton synas mig dessa rader fullkomligt röja
Kellgrens författarskap. Uppslaget att retoriskt ställa den store
döde mot de små belackarne hade han ju flera gånger förut
tillämpat i sin polemik (se t. ex. ofvan s. 95). Ännu starkare synes mig
definitionen på det goda hjärtat peka på honom. Det var ju denna
definition på hvad ett godt hjärta i högre mening är. som han i
Helvetiusöfversättningen lofvat sina läsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
