Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 Martin Lamm
följande stycke ur Philosophen på Landswägen (S. S. 3 s. 205): "Alla
naturliga passioner hade i barbariets tidehvarf en större energie.
De äro i sednare tid dels qväfda genom tusende band af Religion,
Lagar, Seder, Anständigheter; dels försvagade til sin styrka, som
delts på flere ... I aflägsne Landsorter och bland ringare folk kan
man ännu finna en Vän i faran och en Fiende intil döden; men i
Hufvudstadens ypperst belefvade verld har man ingen at slåss före,
och ingen at slåss med. Man tjenar der utan ömhet, och
förtrycker utan hat."
Jag hoppas i annat sammanhang få tillfälle att närmare ingå
på Kellgrens idéutveckling. Här medger mig utrymmet endast att
med stöd af det nya materialet på några spridda punkter belysa
Kellgrens ide’åskådning och estetiska uppfattning under dessa år.
Det första drag, som slår den, som öfverblickar Kellgrens
produktion från dessa år, är lusten att retas, stridshumöret. Den
kampanj mot alla former af mänsklig "dårskap", som öppnats med
"Mina Löjen", fortsättes oförtrutet genom Stockholmspostens spalter,
och inom kort har Kellgren satt hela landet i harnesk. Det haglar
repliker i Stockholmsposten och Dagligt Allehanda, och det finns
knappt någon liten landsortsjournalist, som ej fått äran att bryta
en lans med den fruktade slagskämpen i Stockholm. Till att börja
med är motståndet planlöst, och Kellgren synes osårbar bakom sin
lugna, obarmhärtiga ironi. Äfven om några af svarsskrifterna i
Voltairestriden eller i replikskiftet " Om swårigheten för en god
Christen at wara stor Poet" skulle vara sådana mästerverk, som
Malmström och Ljunggren vilja göra dem till, är det obestridligt, att de
varit fullkomligt ineffektiva och lämnat Kellgren alldeles oberörd.
Först Thorild lyckas — lika mycket genom sina plumpheter och
kraftord som genom den verkliga glöden i sin indignation —
att samla opinionen mot den Kellgrenska polemiken. Det är lätt
att se, att Stockholmsposten efter de första sammanstötningarna
med Thorild som genom ett trollslag förlorar den öfverlägset
aggressiva tonen. Kellgrens inlägg bli allt färre, allt mindre pole-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
