Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten 137
miskt färgade. Och ett sådant aktstycke som svaret på kritiken
af Handelsbiblioteket med dess bittra och aristokratiskt föraktfulla
adress till "menigheten" vittnar oförtydbart om att Kellgren för alltid
anser sig ha förlorat publikens gunst. Vi veta ju också, att han
vid denna tid på allvar varit betänkt på att lämna
skriftställar-verksamheten för en lugn ämbetsmannakarriär.
Han hade egentligen ej någon djupare frändskap med den, som vid
denna tid för honom stod som mönstret för en idékämpe, Voltaire.
Nervös och lättretlig, hade han ej den breda rygg, som fordrades för att
taga emot hugg utan att känna svedan. Och därtill kom, att han i
grunden ej hade någon inre gemenskap med den idéåskådning, som han
i viss mån bibehöll ända till sin död. Han hade accepterat den just
därför att han ej var spekulativt anlagd, därför att den gaf honom
färdiga och klara svar på de frågor, där hvarje ovisshet föreföll
hans otåliga temperament outhärdlig. Man kan t. o. m. säga, att
den kyliga ironien ofta hos honom endast är en antagen pose, och det
lyckas honom ej alltid att uppehålla den till slutet. Den slår ofta
oförmedladt öfver i ett hetsigt flammande patos; det är ej blott i
"Man äger ej snille", som han kastar sin "sifflet" och "fattar
basunen"; det händer honom i alla hans yppersta uppsatser nästan
utan att han märker det.
Och därtill kommer, att det hos honom finnes en fullt medveten
dualism mellan tankens och känslans kraf. Skalden hos honom
kan ej finna sig till rätta i de tomma och dystra gemak, som filosofien
upplåtit. Jag har på annat ställe1 framhållit, hur denna inre
disharmoni inspirerat den bittra ironien i "Våra Villor". Den återvänder
sedermera gång på gång i hans uppsatser och dikter. Till och med
hans Handelsbibliotek börjar med att kontrastera "det sanna goda
i den verld man är" mot "lysande skuggor i den verld man diktar":
"Denna våldsamma passion, som upoffrar det närvarande för det
tilkommande, lycksaligheten för hoppet, varelsen för minnet; denna
sublima förvillelse är nödig för Hjelten, för Skalden, för Skaparn i
de vackra Vettenskaperna: men hvad blefve verlden, om den vore
mindre sällsynt? Lyckligtvis anser allmänheten dessa höga namn
af Ära, Odödlighet, för ord utan betydelse."
1 Samlaren 31 s. 100.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
