Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten 143
Liksom kulturen förvekligat människorasen, så har den också
genom sitt förkväfvande af passionerna lagt hämsko på dikten. Det
är grundtanken i " Om swårigheten för en god Christen at wara stor
Poet". Den återkommer i mer utvecklad form i uppsatsen "Om
det Täcka". Och i "Strödde Reflexioner" har den en rent tesartad
formulering: "I samma mon som synen stärkes, försvagas inbildningen.
— Detta är orsaken, hvarföre Vitterheten och de Vackra Konsterne
dagligen aftaga. Man har förundrat sig öfver de Gamlas företräde
i dessa delar. Det var derföre, har man sagt, at de voro närmare
til Naturen. Sägom mera begripligt: de voro okunnige om Naturen.
Okunnigheten, som Mörkret, förstorar alla föremål. Hinner
menniskan en gång at i alt se det sanna; så uphör digten, så stadnar
förundran, så försvagas passionerna, och alt är blott hvad det måste
vara."
Denna utveckling stod för Kellgren vid denna tid såsom något
ofrånkomligt. Han har ej Rousseaus optimistiska tro på möjligheten
att inom kulturens råmärken pånyttföda naturmänniskan. Med ,
resignation motser han en tid, då dikten spelat ut sin roll, då det
vackra fått vika för det nyttiga.
Han ställer sig till och med tviflande till de försök som gjorts
att inom dikten få fram ett starkare patos, en ursprungligare ton.
I den ofvan citerade passagen ur uppsatsen "Om det Täcka" talar
han om "dessa djärfwa språng som wi fordom så dåraktigt
beundrat, och som några i wår tid ännu dåraktigare wilja efterfölja".
Det är tydligt, att det närmast är den tyska Sturm- och
Drang-rörelsen och dess skott på svensk mark, som han åsyftar. Jag
erinrar om hans ord i "Nytt försök till orimmad vers" om "Det
stora Tyska språnget, til källan af det sköna". Man får dock ej häraf
låta förleda sig att tro, att han ställde sig helt afvisande mot hela
den modärna tyska poesien, än mindre att han ej kände den. Han
kritiserade hvad han ansåg vara dess utväxter oeh öfverdrifter. I
det utförligaste uttalande om tysk litteratur vi äga af honom från
denna tid — i artikeln mot Naumann (1782 296) —heter det: "Jag
älskar snillet ehwar, i hwad Nation, i hwad drägt det finnes, ware sig i
bondjackan eller galadrägten; jag högaktar Herr Naumanns landsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
