Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 Martin Lamm
själfva tala. Hans "Ode öfwer Förtwiflan" af 1784 är gifvetvis ett
dylikt försök till subjektiv stämningslyrik.1 Det synes mig också
oförnekligt, att hans strid med Thorild och hans efterföljare i viss
mån kom den rationalistiska sidan af hans väsen att träda i
förgrunden. Mot deras dimmiga hänförelse kom han att framförallt
betona nödvändigheten af klar logik och odlad smak.
Om något tillbakasteg i klassicistisk riktning kan man dock ej
tala. Äfven när han i striden Pro sensu communi som ifrigast
bekämpar smaken för det obegripliga i poesi och religion, är han
långt ifrån att vilja göra förnuftet till envåldshärskare i andens
rike. Det framgår icke minst af hans hufvudverk i denna strid,
"Man äger ej snille". Under det att han här mot Thorilds genikult
sätter Helvetius’ uppfattning af geniet som en produkt af uppfostran,
af omständigheterna och tillfälligheterna, under det att han
upprepar alla de argument, som vi känna från hans tidningsuppsatser,
om de psykiska förmögenheiernas beroende af de fysiska, har han
ej glömt sina gamla satser om att dikten lefver genom en "sublim
förvillelse", att skalden arbetar med helt andra verktyg än filosofen,
med fantasien och känslan. Det är ej förståndet, det är hjärtat
han i den storslagna slutappellen råder den unge författaren att
rådfråga, då han är villrådig om sin kallelse:
" Unge Författare! vill du veta om din kallelse är sann eller
ej; lägg handen på dit hjerta. Hvad intryck känner det af de ting
som omgifva dig? . . . Söker du blott, at af ingen oroad, och oroande
ingen, gå som man säger sin verld igenom, och låta verlden ha sin
gång? ... Då yngling! tro mig: det är icke dig, som Snillet kallar
at tala til Folket. Blif täck, oförvitelig, en man af God ton! Dit
namn, om det lefver, skall dö med dig. — Om åter vid åsyn af alt
hvad som rubbar den allmänna ordningen, af alt som kränker
förnuft och dygd: om vid blotta åsynen eller ryktet häraf, du känner
dit blod tändas, dit hjerta klappa, din andedrägt förkortas, tårarne
brista ur dit öga, tankarne hoptals genomstörta din själ; och du
glömmer så dig sjelf, och du är icke mera Dig, men den dygdige som
lider, men den uplyste som förföljes: Medborgaren, Philosophen,
1 Jfr Ek i Samlaren 31 s. 214 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
