Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixten Belfrage, Genombrottet i Lidners diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 Sixten Belfrage
de rena och af värdslighet obesmittade nunnornas liv. Jag anför
fortfarande i Rothmans öfversättning:
En andlig Brudgums Hand Förlofnings-Ringen visar!
Och hvita Jungfrurs Röst med Brud-Sång henne prisar!
Vid Himla-Harpors Ljud hon dör i Guds behag!
Och smälter bort i Syn af Evighetens Dag!
Ett dylikt konglomerande från främmande förebilder förefinnes,
vill det synas, icke i den Lidnerska dikten i dess fulla utveckling.
Detta är yttermera ett skäl att förlägga äfven de tvenne mindre
Juliettedikterna till samma tid som "Romeo till Juliette". De
trenne dikternas inre samhörighet gör denna datering ganska säker.
Man kan säga, att dessa Lidners första dikter i Paris,
Juliettedikterna, beteckna själfva genombrottet i hans skaldeutveckling.
De arbeten, han förut fullbordat, Fablerna, Milot och Eloisa, ge
en blek och färglös föreställning af Lidners diktarindividualitet.
Den unge poeten har tydligen icke ännu funnit sig själf som diktare.
Det är betecknande, att det är i ett par tillfällighetsdikter, som vi
finna förebud till den blifvande skalden. Framför allt gäller detta
dikten öfver Torupsolyckan 1775:
Et djur kan tyda sorg: jag är ju mänskja danad:
Får jag ej gråta då, som är til högre manad?
Du Gud ej bildat mig af hårda klippans sten.
Men — för att åter begagna ett gammalt uttryck — den
"Lidnerska knäppen", om man därmed vill beteckna den konstnärliga
nyfödelsen, kommer först 1781, — i Paris. Det på mångfaldigt sätt
varierade Eloisa-motivet gaf Lidner ett ämne, som låg särskildt väl
till för hans natur, — Sic fatur lacrymans är mottot på Feutrys
bearbetning af Popes heroid, — och de franska alexandrinerna gåfvo
honom hopp om att trots det att ämnet icke låg inom de banor, som
den korrekta smaken i Sverige utstakat, det likväl icke skulle
utgöra något hinder för hans karriär som poet. Man kan för öfrigt
knappast säga, att Lidner någonsin medvetet sträfvade efter det
nya och omformande i poesien. Det var med en naturkrafts spön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
