Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixten Belfrage, Genombrottet i Lidners diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Sixten Belfrage
Så följer en teatralisk scen i stil med tidens ömma poesi:
Juliette sjunger sin afskedssång på luta, och denna förliknas bl. a.
med "de vallmogs-pustar —, som sömn med daggen blanda".
Därefter följer ett lofprisande af Juliettes skönhet i ren
alexandrin-stil:
Men i sin purpur-vagn ren Dagens Drottning far.
Des fackla dunkel blir vid Dina ögon-par.
På Dina blyga bröst des kyska stråle skälfver.
Så prägtigt jorden ej, som dessa Glober hvälfver.
I fortsättningen förekomma mörkare färger, som skola
åskådliggöra afskedets smärta. Man får emellertid den uppfattningen,
att scenens förekomst i väsentlig mån är beroende af att Lidner
velat följa den vanliga poetiska schablonen i kortare berättande
dikter, de må nu ha heroidens eller contens form. Betecknande är
också, att långa stycken ur denna afskedsscen ingå i skildringen
af Stures och Sofias första kärleksmöte i "Erik XIV". Om sedan
Dorat gifvit uppslaget eller någon annan, kan vara tämligen
likgiltigt.
Anmärkningsvärdt är, att något tyskt inflytande icke kan
spåras. Dock voro äfven i Tyskland dylika klostermotiv synnerligen
populära, och det fanns till och med en skald, som särskildt firades
som "Nonnendichter" : J. M. Miller. Denne hade under sin vistelse
i Göttingen, då han var medlem af "Hainbund", bott hos en sin
släkting J. P. Miller. Det var denne, som blef Lidners preceptor,
då han kom till Göttingen. De yttre omständigheterna göra det
alltså troligt, att den unge J. M. Millers diktning icke varit Lidner
obekant. Någon litterär påverkan föreligger emellertid icke, och
orsaken ligger i öppen dag, om man tar kännedom om Millers
klosterdiktning. Dessa gråtmilda romanser, där känslorna
frapperande väl trifvas inom lättflytande och sångbara melodier, voro
icke något, som kunde göra starkare intryck på Lidners betydligt
djupare liggande patosbegär. Äfven Millers starkaste scener måste
förefalla Lidner som ett stilla västanväder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
