Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson, Jakob Fredrik Neikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Fredrik Neikter 181
Petrus Ullen åter, Winboms efterträdare på professorsstolen,
(f. 1700, fil. adj. 1732, log. et metaphys. prof. 1736—47) var
utpräglad wolfifian till sin åskådning. Redan 1730 hade han som docent
utgifvit ett specimen Meditationes de Leibniüa principe scientia id
est Metaphysica, där han förfäktar wolffianismen. Denna utvecklar
han sedan i en rad latinska disputationer bl. a. An principium
ratio-nis sufficientis tollat Animae libertatem och Idea mundi optimi.
På högre ort synes man snart ha blifvit orolig för den nya
filosofien, hvilken ansågs farlig för rättrogenheten. I ett
kanslersbref af den 12 okt. 1732 klagar Gustaf Cronhjelm öfver vissa
misstänkta nyheter i akademiska afhandlingar, hvarmed tvifvelsutan
den inträngande wolffianismen åsyftas. Han skrifver, att han
genomläst en del disputationer från de sista åren och däribland funnit
några mycket vackra och lärda, men andra som voro sådana, " at
den studerande ungdomen skulle deraf kunna fatta owissa och
skadelige meningar icke mindre uti theologien än i philosophien".
Därför hemställde han till prokanslern och konsistoriet, att dekanus
borde genomse disputationerna och vederbörande borde "förmanas
at vara sörgfällige om formulis caute loqvendi samt at mena rätt
och tala eller skrifwa warsamt, på det förmedelst onödige
subtili-teter och owanlige ordasätt eller nya termer inga måge warda
förledde".1
Det var säkert till skada för vår kultur, att leibnitianismen
infördes i den wolffska omstufningen. Wolffianismen är ju Leibniz’
filosofi satt i system; ett par af de mest geniala idéerna,
monadläran och den prestabilerade harmonien har Wolff omtydt och därmed
förflackat. Leibniz låter hvarje monad utgöra ett
medvetenhetscentrum, hela naturen blir för honom besjälad, Wolff åter tillägger
blott de högre varelserna föreställningsförmåga. Den prestabilerade
harmonien var för Leibniz en universell princip, men Wolff
till-lämpar den endast på förhållandet mellan kropp och själ. Inklämd
i det Wolffska systemet förlorar Leibniz’ filosofi hela sin charm och
poetiska karaktär. Wolff har en lidelse för att systematisera som
1 Se Annerstedt, Ups. Univ. Hist, Bihang III s. 198.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
