Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson, Jakob Fredrik Neikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 Albert Nilsson
det. Smakolikheterna äro därför tillfälliga fenomen och grunda sig
icke i människans natur. Genom upplysningen, synes Neikter mena,
träder människans verkliga natur allt mera fram i dagen. I och med det
att upplysningen stiger, förbättras också smaken. "Det gifves
oneke-ligen en god smak", säger Neikter i inträdestalet, "som är allmän
med alla människor. Tidehvarf hafva varit stridige i sina omdömen ;
men alla uplysta hafva dock enhälligt öfverenskommit, att anse några
saker som sköna; och den smak kunne vi således anse för god, som
varit gemensam med de mäst hyfsade folkslag." Och ett par sidor
längre fram heter det: "Det är ett prof at våra utvärtes sinnen
äro friska, när de känslor som de väcka, äro öfverensstämmande
med andra friska människors; det är också den vissaste pröfvosten,
at vår smak är god, när han liknar den smak, som af de mäst
tänkande folkslag i deras mäst hyfsade tidehvarf, varit ansedd för
den sundaste."1
Neikter hänskjuter alltså afgörandet af hvad som är god smak
till de hyfsade folkslagens domstol, till förnuftet och upplysningen
som den sista instansen. Mindre upplysta tider ha därför haft en
sämre smak. Fransk-klassicismens smak blir den högsta. Denna
Neikters uppfattning kommer, som vi skola se; att särskildt inverka
på hans bedömande af Homerus och Shakespeare. Dessa båda skalder
ha lefvat under "barbariska", "oupplysta" tider och ha därför saknat
smak. — Samma tankegång utvecklar Leopold i sin afhandling Om
smaken och dess allmänna lagar.
I fråga om poesiens uppgift står Neikter kvar på
utile-dulci-ståndpunkten. Poeten bör förbinda det nyttiga med det nöjsamma.2
Liksom fransk-klassicisterna i allmänhet sätter han beredandet af nöje
som hufvudvillkoret för poesien; nyttighetssynpunkten kommer först
i andra hand. Både Corneille, Racine och La Fontaine ha framhållit
det angenäma som poesiens förnämsta syfte. Racine t. ex. yttrar i
sitt företal till Berenice: "La principale regie est de plaire et de
toucher. Toutes les autres ne sont faites que pour parvenir a cette
premiêre." Och Corneille hade redan förut i sin Discours de Futilité
et des parties du poëme dramatique uttalat sig ännu mera exklusivt:
Inträdest, s. 442, 445.
s. 465.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
