Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson, Jakob Fredrik Neikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 Albert Nilsson
griper, desto värdefullare är det. I öfverensstämmelse med hela
denna teori anser nu Dubos geniets förnämsta egenskap vara dess
förmåga af starka affekter. Soyez toujours pathétiques, tillropar
Dubos konstnärerna och poeterna.
Några decennier senare utbildade Batteux i sitt verk Les beaux
arts réduits à un même principe (1746) läran om den poetiska
entusiasmen, hvilken sedan öfver allt går igen, här i Sverige hos
Bergklint, Kellgren och Neikter. Entusiasm kallar han det
själstillstånd hos geniet, då det i den gudomliga inspirationens stund
föreställer sig hela naturen och med sin lefvande ande besjälar den.
Batteux jämför den gudom, som hänför de framstående författarna,
med den, som lifvar hjältarna i drabbningen. Hos hjältarna är det
djärfheten och oförskräcktheten, hos författarna den fina
omdömesförmågan och det ädla hjärtat, som upptändes vid åsynen af
föremålen. Dessa privilegierade själar ta lätt intryck af hvad de se.
Naturen äger i sin skattkammare alla de drag, hvaraf sköna
efterbildningar kunna sammansättas. Konstnären upptäcker dessa, letar
fram dem ur mängden, samlar dem och hopfogar dem i sin själ till
ett helt. Så upptändes hans eld vid åsynen af föremålen, hans själ
öfvergår i de ting han skapar, han är än Cinna, än Auguste, än Phêdre,
än Hippolyte, och om han är en La Fontaine, är han vargen och
lammet, eken och vassen. Det var i dessa hänryckningar som
Homerus såg gudarnas vagnar och hästar, som Virgilius hörde
Phle-gias tjut.
Reaktionen mot rationalismen försiggår äfven utefter en annan
linje. Sedan Addison i Spectator skrifvit sin essay om inbillningen
(The pleasures of imagination) och sökt utreda principerna för dess
verksamhet, kom inbillningens betydelse för dikten att mer och mer
uppmärksammas. Efter att länge ha fått stå i skymundan eröfrar
inbillningen tronen i poesiens värld och dyrkas slutligen af
romantikerna som en gudom. Inbillningen lefde icke endast på de intryck
den samlade från sinnevärlden och mekaniskt hopsatte till bilder
(jämför Batteux’ ofvan framställda åsikt), utan den ägde något
af den gudomliga skaparförmågan. För romantikerna blef
inbillningen i stället för förståndet äfven det högsta kunskapsorganet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
