Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 81
Amor-Vivus". "Så är det fulländade Allt — det saliga Hela —
Gud." (s. 68.)
Det sist anförda uttalandet klingar ju rent panteistiskt och
förklarar, att man i allmänhet trott sig återfinna ett starkt inflytande
från Thorild i "Om det Hela" — som det synes mig utan
verkligt giltiga skäl. Ser man närmare efter, skall man finna, att
Almquist med ungefär samma argument som Swedenborg söker
att skilja mellan den oändliga och den ändliga essentian, mellan
Gud och världen, genom att framhålla, att den senare är begränsad
af tiden och rummet, som uppkommit i och med dess skapelse.
(Jfr Lamm a. a. s. 251.) Sedan "ingår" den oändliga essentian
med sin kärlek i densamma och ger den därigenom dess lif, dess
innehåll. Det ändliga är därför till sitt innehåll oändligt, "men
till sin position ändligt". Det är "på en gång alldeles detsamma,
som det amorösa Sjelfva, och tillika alldeles icke detsamma
dermed. — Ett sådant phänomen kallade de gamle Bild", (a. a. s. 59.)
Vi ha här endast omskrifningar af swedenborgska satser, och i
själfva verket kan man endast förstå Almquists åskådning, om man
betraktar Swedenborgs betydligt klarare uttryckta lära som en
kommentar därtill. Det gäller naturligtvis i ännu högre grad de
"utsigter", som Almquist ger i afhandlingens sista kapitel, där han i
korta drag redogör för Guds manifestation i Kristus och i den
Helige ande, för andevärldens, naturvärldens och den enskilda
människans uppkomst.
Intressantare än att ingå på dessa öfverensstämmelser synes
det mig vara att framhålla de väsentliga olikheterna mellan
Almquists system i "Om det Hela" och Swedenborgs. Jag har redan
nämnt en, hans schellingska lära, att Gud först genom den
ändliga skapelsen vinner sin egen fulländning. Gud är det första och
det sista i "Skådespelets utveckling". "Det första var Gud, som
ville älska något; och det sista är åter Gud, som älskar."
Ändligheten, människan är "det nödvändiga Midtemellan, genom
Hvilket", (a. a. s. 69.) Genom denna förändring blir det
panteis-tiskt-mystiska elementet mer betonadt; sambandet mellan Gud och
människan blir starkare.
Samlaren 1915. (i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
