Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 117
fly förfärade. De frommaste af dem anropa emellertid Guds hjälp
och bli genast inhöljda i ett rosenrödt moln, under det att deras
förföljare förstenade stå kvar i samma ställning, som de sist
befunnit sig i. I den utförliga skildring Almquist ger häraf märker
man tydliga reminiscenser från den andra sången i Wielands Idris,
där titelhjälten med sitt diamantsvärd åstadkommer en liknande
effekt i kentaurernas palats. Menderna förlora trollspöt, men deras
anförare lyckas undslippa med de tvänne andra klenoderna, hästen
och kronan. Efter deras bortgång uppblomstrar på nytt
selani-dernas dal i sin vårliga grönska.
Den sista utförda sången, som skildrar Lumos färd med sin
flotta, har de största poetiska förtjänsterna. Hafvet ligger lugnt
och klart med svaga vindar:
»8°
Hur spegelklar är icke hafvets våg?
Som i Adamas fordna tider då all verlden
I barndomsvagga låg, då små Guldsnäckor summo
Kring vikarne — så flyta Lumos skepp.
Och lätta krusor flyga öfver hafvet,
Då framstammen den fina spegeln fårar.
Det är så vindstilla, att skeppet ej af egen kraft kan komma
framåt, utan måste dragas af nymfer, "hulda, små Andinnor, som
bo i Himlen nedom änglarnes region".
Men under denna naturens saliga frid är det storm i Lumos
bröst. Där han grubblande sitter i stafven, jagas han mellan skilda
känslor. Han erinrar sig, att han reser bort från sin mor och från
sin älskade, som han sett i drömmen:
Min Under-Flicka, som jag fann i Drömmens gylne Parker
Från dig jag också far — från Gud — från Jord och Himmel!
Du saliga — du himlablick, — än mins jag, mins jag
Hur mellan Palmerna du vinkade mig, kom!
Kom, kom, så ropade din englahvita hand — —
Du lilla quinna min ! — från tusen år tillbaka,
Så nickar dig min blick — Jag känner dig —
Ditt namn på jorden stafva vet ej än min mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
