Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 127
mottaga undervisning af änglarne. Albion är ännu, då han efter
döden såsom ande vandrar rundt på jorden för att genom goda
gärningar blifva värdig sin älskade, oviss om han ej förlorar sitt eviga
lif, då han för att låta den hedniska konungadottern Ragnhild vinna
den försoning, som hon endast tror möjlig genom ett "rikt blot",
erbjuder sig själf till offer. Men då han räckt Ragnhild sitt svärd
och hans hufvud fallit under "rosenströmmar af väldoftande blod",
då först höjes hans "airainnersta" till "lifvets ljusaste rymder",
och han skådar öfver sin hjässa den rubinkrans, som är tecknet till
att han blifvit värdig att förenas med sin älskade.1
För de kristna hjältarne står det däremot från början som en
gifven sak, att deras död blott är morgonen till ett nytt lif. I den
vackra berättelsen om Aisbrand och Solavif, som har den kristna
legendens form, befaller den unge hjälten, som beslutat att frivilligt
offra sitt lif för sitt folk, två af sina män att taga en snöhvit fjäder
ur hans hjälmbuske och bära den till hans brud: "Och sägen henne,
att nu har den hvita liljeknoppen utspruckit i röd blomma och
lifvets morgon begynner rodna!" (a. a. s. 114.)
Murnis kommer alltså att troget återspegla det sentimentala
dödspatos, som rådde inom Almquists vänkrets, där man —
entusiasmerad af Novalis’ extatiska dikter — berusade sig vid tanken på
"dödens ljufliga trädgård" med dess rosor och kyssar och tillönskade
hvarandra lyckan att snart få upptagas där. Man måste i själfva
verket känna den egendomliga stämningen i denna krets2 för att
1 Jag påpekar i förbigående, att denna episod liksom hela Albions
jordiska vallfart såsom ande tydligen är influerad af Spiess’ roman Hohenstaufen
(jfr ofvan s. 99). I denna har titelhjälten för att vinna saligheten efter döden
blifvit ålagd att stiga ned på jorden och förrätta goda gärningar. De bragder,
hvilka han i olika gestalter förrättar, äro precis af samma slag som de af
Albion under hans botgöringstid utförda. Den mest förtjänstfulla handling
han utför är, då han för att låta en kvinna vinna försoning uppfyller det
därvid fästade villkoret, i det att han frivilligt erbjuder henne att halshugga
honom. Det behöfver knappast påpekas, att Swedenborg aldrig låter andarne
på detta sätt utföra botgöringsgärningar i synlig gestalt nere på jorden.
2 Jag kan här ej ge några utförliga citat ur denna korrespondens mellan
Almquists vänner, som egentligen borde helt utges såsom prof på den
exalterade romantiska mystiken. Jag vill blott såsom ett enda belysande
exempel anföra de ord, hvarmed G. Hazelius besvarar ett bref från sin broder, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
