Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 Martin Lamm
med det oändliga. Detta förklarar hvarför den entusiastiske
Öfverberg kan bedyra, att Amorina "just genom försoningen" står
"oändligt högre än Don Quijote". (Ahnfelt a. a. s. 82.) Att Almquist
själf delade denna uppfattning af Don Quijote framgår såväl af
samtida bref som af hans karakteristik af stycket i Eosrecensionen.
Det heter här: "Hela detta stycke visar, liksom Don Quixote, det
ännu oförsonade mellan himmel och jord; men som dock i den inre
stämningen kännes försonadt genom det humoristiska, som
annihi-lerar jordens pretentioner". Han anser sig ha personifierat denna
humoristiska försoning i doktor Libius gestalt, som enligt hans
mening fyller samma plats i Amorina som Sancho Panza i Don
Quijote. Mot Libius’ jordbundenhet kontrasteras ju ej blott Henrikas
idealistiska svärmeri, utan också Wilhelms hyperromantiska
öfver-spändhet. Det är ju snarast den sistnämnde, som i Amorina fått
uppbära den verklige Don Quijotes roli.1
En annan af världslitteraturens stora gestalter har också i en
liknande nyromantisk omtolkning fått stå modell för Henrika, Ofelia.
Redan i Manhemsboken (s. 64) kommer Almquist, då han talar om
människans sträfvande att "lefva i Helhet, Helsa, Salighet, blifva
himmelsk", att som exempel nämna Romeo och Julia och Ofelia:
Faller en tår under striden — hvilken skön perla! O Shakspeare huru
gudomligt äkta är ej din konst! Hvem sörjer Romeo, hvem gråter vid
anblicken af Julias dolk, befrielse-ängeln? Hvem ler ej (eller, som är
detsamma, gråter ej skönhetsförtjusningens tårar) vid taflan af Ophelias död,
simmerskan med den afbrutna grenen? Men, säger någon, hon sjunker ju
ned i sjöbottnen? — Osanning! Evinnerligen uppåt, hemåt bär det.
Det behöfver knappast påpekas, att denna uppfattning af Ofelia
ej är Shaksperes, som väl snarare torde ha delat kung Claudius’
åsikt, att människan utan klart förstånd är ett djur. Det är först
i Amorinas slutscen vi återfinna en Ofelia, som samtidigt med att hon
af en dåre dränkes i Djurgårdsbrunnsvikens vågor, höjer sig upp till
himmelska regioner.
1 Att A. kände den nyromantiska Don Quijoteförklaringen, är ju själfklart
och bevisas f. ö. af hans Amerikamanuskript »Om mamseller», där han låter
herr Hugo polemisera mot »den Schlegel-Tieckska förklaringen» af D. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
