Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 Martin Lamm
ställen, att Henrika och Johannes, de båda syskonbarnen, på en
gång äro intimt förbundna och stå i motsatsförhållande till
hvarandra. "Vi anhöriga?", säger Johannes (Am. s. 316). "Dag och natt
äro anhöriga. Du är Dag, jag är alltså — godt." Och något
tidigare förklarar han, att "den djupaste djefvul är, om icke bror, dock
säkert kusin med den högste ängel". (Am. s. 263.)
Johannes skulle alltså, om man fortsatte att tillämpa det ofvan
citerade brefvet, vara representant för den motsatta ytterligheten,
naturlifvet, som endast lefver för det jordiska, ej känner det eviga
lifvet och bär död i sin kärna. "Natur och hedendom hafva det
egna med sig att de mörda sig sjelfva", hade Almquist ju yttrat
(jfr ofvan s. 152). På ett ställe i Amorina (s. 346) förklaras verkligen
Johannes’ karaktär på detta sätt, och då denna förklaring lägges i
munnen på en person, som tituleras "Kongl. Sekreteraren" och är
sysselsatt med att skrifva en afhandling om Johannes’ öde, synes
man mig ha alla skäl att uppfatta hans enda replik såsom en
direkt af författaren gifven kommentar. Den har följande lydelse:
Egoismus! du, när du är det öfvervägande elementet hos menniskan,
huru olycksalig är du icke? Hvilken händelse? Men sådant blir slutet,
när människan tenderar till sig själf, tror på sig högst. Detta negativa lynne,
som har död och universalt annihilerande till grund, kommer i sin slutliga
konseqvens till eget förstörande, till väsendets totalupplösning i blott
naturlif, i jordstoft, i död. Sjelfmord — evigt sjelfmord — är således
grundtendensen af all egoism.
Som vi se, är tankegången besläktad med den vi mött i
Aran-sis, där ju Almquist också skildrat ett väsendes "totalupplösning
i blott naturlif". Hos Dianusa hade emellertid denna
själfförstöring framkallats genom "fantasiens upplösande kraft", genom
trå-naden till natuiiifvets omedvetenhet. Hos Johannes sker den
genom egoismen, genom själfförgudningen. Det är ju endast ett steg
längre ned på skalan enligt Swedenborgs lära. Människans affall
från Gud sker i första hand genom kärleken till världen, i andra
hand genom kärleken till sig själf. Genom denna människans
vändning till sig själf förvandlas hennes kärlek till helvetisk.
Jag har här anfört Swedenborg, då det enligt min upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
