Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 195
Det skulle fordras en stor portion lättrogenhet för att anse
alla de partier i Amorina, som passa in på denna beskrifning, såsom
medvetna herostratiska försök att till ytterlighet tillämpa den
nyromantiska ironien. Rätta förhållandet är oftast, att Almquist
under utarbetandet märkt sig ha slagit öfver och misslyckats och
sökt att rädda sig genom att medvetet drifva karrikatyren ett
steg längre. Denna halft ofrivilliga, halft medvetna själfparodi
återfinnes för Öfrigt i en mängd af Almquists verk och framträder
naturligtvis tydligast i de konstnärligt svagaste, såsom t. ex.
Smaragdbruden. Hans ytterligt lättrörliga fantasi med dess böjelse för
det sensationella, det excentriska och det absurda kämpade hos
honom städse med det fäderneärfda sinnet för nykter, detaljerad
verklighetsiakttagelse.
Genom Almquists musikaliska mottaglighet, hvars betydelse för
hans stil jag ofvan (s. 129) framhäft, kom också Amorina att förete
en nästan kaotisk stilblandning. Warburg har (a. a. III. s. 415)
med citat visat, att Almquist rent teoretiskt häfdat, att stilen i en
verklighetsskildring bör vara ojämn, skifta mellan högt och lågt.
Detta uttalande räcker dock ej att förklara, att han t. ex. i sina
kärleksdialoger ej blott tillgodogjort sig poetiska uppslag från
Romeo och Julia och Köpmannen från Venedig, utan samtidigt
öfvertagit Shaksperes petrarkistiska concettis eller att han i de från Die
Räuber och dess folkliga efterföljare påverkade scenerna fått med
deras olidliga melodramatiska svulst. Det är tydligt, att hans
teorier här fått tjäna till skydd för hans egen svaghet, hans oförmåga
att motstå stilistisk suggestion.
Allt detta gör Amorina svårare att rättvist värdesätta än
kanske något annat af Almquists verk. Det var utan tvifvel ett
öfverskattande af sin egen starka, men i grund och botten ensidiga
artistiska begåfning, som han gjorde sig skyldig till, då han med
ännu outvecklade konstnärliga uttrycksmedel sökte åstadkomma en
"poetisk fuga", där alla instrument skulle sammanklinga, där
allvar och skämt, dröm och verklighet, skräckfylld nattstämning och
solig idyll, bitter satir och vek lyrik skulle ge en samlad känsla af
lifvet själft i hela dess rika mångfald, af "det oändliga Hela". Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
